En solig morgon på väg till skolan med min 9-åring slår jag upp ytterdörren med orden: “Välkommen till din underbara värld!”

Min dotter svarar direkt, surmulet: “Nej, det är en hemsk, förorenad värld."

En tid senare frågar jag hennes 11-åriga storasyster, nyss hemkommen från skolan, vad hon lärt sig idag (alla barn älskar som bekant den frågan!). Hennes svar: “Att din generation har förstört planeten.”

Jaha, det här var ju muntert. Vår tids dysterkvistar har alltså i tysthet lagt beslag på mina barn. Och de är tyvärr inte de enda drabbade. Vid det här laget har studien som visar att mer än hälften av unga tror det är kört för mänskligheten toppat varje nyhetssajt och artiklarna om klimatångest blivit så många att de utgör en egen genre i media.

“Nivån på ångesten kan vara förkrossande,” darrar National Geographic i en nyskriven och tidstypisk drapa om climate anxiety bland unga där ett par från millenniegenerationen inleder med att berätta att de debatterade i 10 år (!) om de skulle våga sätta ett barn till världen (hon ville fostra en climate ally, han fruktade för barnets framtid).

Så fortsätter det. En 17-åring i Brooklyn funderar på att ge upp drömmen att bli historielärare; hur ska han kunna förklara för eleverna varför “vi inte gjorde något”? En annan tonåring från samma stadsdel berättar om att växa upp i “skuggan av en tickande klocka.”

Artikeln tipsar även om att unga som ser framtiden i nattsvart kan ta en kurs i eco-grief  (eko-sorg) vid Washingtonuniversitetet där eleverna får lära sig sorgeritualer och mindfulness. Mest lider jag ändå med  en 4-årig pojke som brister ut i gråt när han inser att hans mamma dukat fram ett fat som inte kan återvinnas.

“Det tog mig hårt,” berättar mamman, som inte verkar reflektera över vem som bär ansvaret för att ha skrämt slag på sonen.

För oroliga föräldrar finns givetvis en uppsjö av artiklar och inslag på temat “Hur du pratar med ditt barn om klimatet.” Jag gör en sökning och hamnar på sajten Motherhood där det “ångestladdade” ämnet presenteras tillsammans med “5 mäktiga citat från Greta Thunberg”, inklusive klassikern, “Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla. Jag vill att ni ska ha panik…” Nästa stopp blir TV4 Nyhetsmorgon som valt en bild på ett brinnande inferno som bakgrund för sitt inslag om klimatprat med barn (“Berätta sanningen” “Prata om känslorna”).

Min sanning

Här är min sanning: Det bästa för alla barn vore om media slutade agera megafon åt miljörörelsens domedagsfalang och vuxna lät bli att falla för varenda svart rubrik. Att ta klimathotet på allvar behöver inte vara synonymt med att behandla de mest absurda påståenden som dagens sanning. Nej, min generation har inte förstört planeten. Nej, jorden går inte under om ett visst antal år. Det finns — hör och häpna — en hel drös med folk som ”gör något.” Väldigt många gör till och med väldigt mycket även om de befinner sig i medial radioskugga.

Tills media gör nyanser till sitt signum kommer jag säga till mina barn att behandla apokalyptiska rubriker som tobaksreklam (jag lånar den iden från journalisten Matt Taibbi). Att läsa ännu ett domedagsalster från Dagens Nyheters Björn Wiman är ungefär lika bra för hälsan som att kedjeröka ett paket cigaretter.

Så hur gick det förresten för paret som tvekade om att skaffa barn? Jodå, de har en son nu. Den nyblivna pappan erkänner till och med att det nya livet botat hans klimatdepression. Nihilsm, inser han nu, är inte längre ett alternativ.

Ulrika G. Gerth är uppvuxen i Sverige och bor sedan många år i Massachusetts med sin familj.