En dag när jag satt i bilen på väg hem efter att ha hämtat sonen på förskolan, kom jag på en ny världsordning.

Jag brukar ha på P1 och min son i baksätet frågar ibland om det han hör. Vad är krig? Vem är kung? Hur gammal är kungen? Var ligger Kina?

En dag pratade de på radion om FN. Så han frågade: Vad är FN?

Det fick mig återigen tänka på hur utdaterad den nuvarande världsordningen är, och hur den borde ändras.

En ögonblickstanke som formats i tjugo år

Idén kom inte helt ur det blå.

Det var mitt motstånd mot geopolitisk realpolitik som var ingången till mitt politiska engagemang för över 20 år sedan. Istället ville jag se en prodemokratisk utrikespolitik.

Realpolitik innebär att makt och egenintresse får gå före mänskliga rättigheter. Den blir en ursäkt för att acceptera diktatur, övergrepp eller svek mot mindre aktörer därför att det anses gynna den egna staten och makten.

Diktatorerna beter sig värst, men även demokratier har en ovana att bli realpolitiska när det kommer till utrikespolitik.

Senare, när jag blivit invald i Sveriges riksdag (med plats i utrikesutskottet) föreslog jag ett införande av ett Demokratiernas förbund (vilket jag inte fick med mig en käft på). Efter att jag slutat i politiken har jag engagerat mig i stiftelsen Alliance of Democracies.

Så jag har tänkt, läst, debatterat, skrivit och tyckt till i över 20 år om geopolitik och funderat över vilken världsordning vi bör ha.

Starkare tyranner gav demokrati

1648, efter många års förhandlingar, avslutade den Westfaliska freden det trettioåriga kriget i Europa och etablerade den moderna suveränitetsprincipen. Alltså att varje land bestämde själv över sina inre angelägenheter, som lagar, politik, styrelseskick, ekonomi, religion.

Tidigare hade makten i Europa varit överlappande och starkt hierarkisk, där påven och den tysk-romerske kejsaren fungerade som överstatliga auktoriteter som kunde blanda sig i lokala furstars angelägenheter.

Genom fredsavtalet slogs det fast att varje stat och dess regent hade exklusiv makt över sitt eget territorium.

Staterna erkände varandras gränser och rätten till självbestämmande, vilket skapade ett internationellt system av formellt jämlika stater som i princip inte fick blanda sig i varandras inre angelägenheter. Detta gav oss den suveräna territorialstaten.

Kungarna och furstarna var mycket nöjda. Äntligen var de herrar i sitt eget hus!

Men säg den glädje som varar.

Genom att etablera fasta geografiska gränser, och principen att en central makt hade exklusiv auktoritet inom dessa, skapade territorialstaten en enhetlig arena för politik.

För att hävda sig i det nya systemet av konkurrerande stater tvingades regenterna bygga upp starka militära organisationer, vilket i sin tur krävde byråkratier som kunde samla in skatt och upprätthålla ordning. Denna maktkoncentration ledde till det kungliga enväldet, men skapade också en effektiv statsapparat.

När idéerna om folkstyre spred sig i både ord och handling kunde folket ta över denna statsapparat och på så sätt styra landet. På det sättet demokratiserades allt fler länder.

Problemet med självbestämmande stater

Samtidigt som den suveräna staten möjliggjorde framväxten av demokratier, så var den även diktatorns bästa vän. Eftersom stater inte fick lägga sig i andra staters inre angelägenheter kunde tyrannerna tyrannisera bästa de ville.

En person som på hemmaplan mördar, torterar, svälter och förtrycker människor hälsas i världssamfundet som "herr president" eller så låtsas man att de är kungligheter. 1932 utsåg familjen Al Saud sig själva till kungligheter. I internationella sammanhang, som i FN, tituleras deras kung som Hans majestät kung Salman bin Abdulaziz Al Saud. Omoraliskt och fånigt, på samma gång.

I den nuvarande världsordningen likställs demokrati och diktatur, eftersom det är territoriet och nationen som har rättigheter (trots deklarationer om mänskliga rättigheter). Då har den demokratiskt valde ledaren samma rättigheter som envåldshärskaren. Inte heller har demokraten någon rätt att lägga sig i diktatorns inre angelägenheter.

Efter folkmordet i Rwanda på 1990-talet (då någon verkligen borde lagt sig i deras inre angelägenheter) började detta luckras upp något, men grundprincipen gäller än idag.

Människans suveränitet

Istället för att knyta politisk makt till en geografisk yta utgår denna nya världsordning från människan. Från nationens suveränitet till individens suveränitet.

Varje människa är den politiska grundenheten.

Alla människor ska ha ett världsmedborgarskap, som står över medborgarskapet i en nation.

Beslut i världen ska inte fattas av folkens nationella representanter, utan direkt av folket.

(Jag är absolut inte först med att ha denna idé.)

Jag tror det kommer bli mer människor i fokus om det är människorna som direkt bestämmer. Mindre fokus på nationella maktintressen och därmed följande omoraliska handlingar.

Särskilt globala frågor påverkas negativt av denna kamp mellan nationer. Det skulle vara avsevärt mycket bättre om alla länder var demokratier, men även då har vi ett inbyggt maktproblem.

Globala frågor måste hanteras bättre och borde bestämmas direkt av de många människorna.

Men allra viktigast är att etablera principen att varje människa är sin egen. Att hon är människa för att hon är människa, inte för att hon tillhör en viss nation. En nation har inte en automatisk rätt att bestämma över mig, bara för att jag råkar vara född där.

Även om vi idag har demokratiserat styrelseskicket i många länder, bygger själva fundamentet fortfarande på att individen är underordnad det territorium hon föddes i.

När värdet istället utgår från att människan är sin egen, och att rättigheter är knutna till själva existensen som människa snarare än till ett statligt utfärdat pass, elimineras en del av det utrymme som stater idag använder för att rättfärdiga övergrepp.

Om ett system i stället bygger på frivillighet, samtycke och rätten att själv välja sina gemenskaper, tvingas alla former av institutioner att faktiskt leverera ett positivt värde för att förtjäna människors engagemang. De kan inte längre kräva lydnad enbart genom att peka på en gräns dragen på en karta för hundratals år sedan.

Vad händer med mitt land?

Du kanske gillar att vara amerikan, kines eller svensk? Och vem ska man heja på i fotbolls-VM om länderna försvinner?

Jag tror inte den geografiska tillhörigheten och lokala kulturer kommer att försvinna. Det är djupt mänskligt att känna samhörighet med platsen man bor på och de som bor där. Förändringen kommer att vara vilken makt nationen har, inte om man gillar eller hatar att Norge tar alla guld i vinter-OS.

Hur då då?

Med en sådan ny princip uppstår såklart en miljon frågor om hur allting i praktiken ska gå till. Hur ska beslut fattas? Ska flera miljarder människor rösta hela tiden?

Jag är faktiskt inte orolig över det. Vi kommer hitta svar till alla frågor. Sådant är vi bra på.

Övergången från dagens system kommer inte ske genom en revolution eller tack vare att länders regeringar frivilligt lämnar ifrån sig makten. Istället kommer parallella system byggas upp, som är så överlägsna att de successivt konkurrerar ut nationalstaterna som beslutsfattare.

Men först måste vi slå fast en ny grundprincip.

Människornas förbund

Vi ser nu att den nuvarande världsordningen har börjat raseras. Sättet det sker på är inte bra, men vi behöver en ny världsordning. Den nuvarande är omoralisk.

Det är dags att ta nästa steg.

Rent principiellt handlar det om att flytta suveräniteten en gång till. Från en världsordning byggd på nationernas suveränitet till en som bygger på alla individers suveränitet.

Mathias Sundin
Arge optimisten