1945 saknade världen en världsordning.

Den tidigare hade burits upp av europeiska stormakter, men låg nu efter sex års krig lika mycket i ruiner som länderna själva.

I detta geopolitiska maktvakuum tvingades USA – en nation historiskt präglad av djup misstro mot utländska allianser – att fundamentalt omvärdera sin globala roll och slutgiltigt ta upp manteln som den fria världens ledare.

I början av 1950-talet fanns en ny världsordning på plats.

FN som ett globalt forum för att förhindra nya världskrig genom kollektiv säkerhet och fredlig konfliktlösning. Bretton Woods-systemet band dollarn till guld och andra valutor till dollarn, och skapade IMF och Världsbanken som ekonomiska pelare. Marshallplanen gav amerikanskt bistånd till Västeuropa för återuppbyggnad, politisk stabilitet och för att bromsa kommunismens attraktionskraft. Trumandoktrinen blev Förenta staternas policy för att med ekonomiska och militära medel stoppa kommunistisk expansion. Efter aggressiv sovjetisk expansion i östra Europa bildades NATO, den första fredstida alliansen i USA:s historia.

En person som i högsta grad var involverad i allt detta var Dean Acheson. Iförd mustasch och tweedkavajer blev han, först som biträdande utrikesminister under president Roosevelt och senare utrikesminister under president Truman, en av den nya världsordningens arkitekter.

I varje del av denna konstruktion spelade Acheson en nyckelroll, från att formulera grundidén för Marshallplanen till att förhandla fram NATO-fördraget och vara drivande i de steg som ledde till Trumandoktrinen.

Sin egen syn på dessa år gav han i det nästan 800 sidor långa eposet Present at the Creation: My Years in the State Department, som kom ut i slutet av 1960-talet. Boken blev en bästsäljare och Acheson vann Pulitzerpriset för den.

Jag läste ut den förra veckan och fångades av en mening i sista kapitlet:

"Alla som tjänstgjorde under dessa år fick möjlighet att ge mer än ett smakprov av sitt bästa."

De var normala människor som verkade under en extraordinär tid. De här åren var inte lätta, tvärtom. De var svåra, farliga, fulla av misslyckanden, kriser och krossade förhoppningar. Men också av framgångar och framsteg av enorm betydelse.

Just därför fick alla som deltog då möjligheten att använda så mycket mer av sin förmåga än under normala omständigheter. De gav all sin energi, kunskap, intelligens, uppfinningsrikedom, kreativitet och uthållighet.

Trots alla bakslag under de åren, kunde Acheson och andra involverade se tillbaka på dem med stolthet.

Extraordinära tider kräver extraordinära insatser av normala människor.

Närvarande vid nyskapelsen

Runt om oss raseras nu den världsordning som i mångt och mycket etablerades under Acheson-åren.

Då är det lätt att förlora hoppet.

Men det här är vår tid.

Vi är vår tids normala människor som nu kommer att få ge mer än ett smakprov av det vi förmår.

Mathias Sundin
Arge optimisten