Toppen! Nu Àr du prenumerant pÄ Warp News
HÀrligt! Genomför ditt köp i kassan för full tillgÄng till Warp News
Varmt vÀlkommen tillbaka! Du Àr nu inloggad.
Tack! Kolla din inkorg för att aktivera ditt konto.
Klart! Din faktureringsinformation Àr nu uppdaterad.
Uppdateringen av faktureringsinformationen misslyckades.
đŸ„± Ju trĂ„kigare public service, desto bĂ€ttre

đŸ„± Ju trĂ„kigare public service, desto bĂ€ttre

De mÄste bli trÄkigare. TrÄkigare Àn alla de andra. SÄ trÄkiga att klockorna stannar. Bara sÄ kan de rÀttfÀrdiga sin existens, skriver Tobias Wahlqvist, författare till boken SKIPPA NYHETERNA.

Tobias Wahlqvist
Tobias Wahlqvist

Dela artikeln

Jag var lĂ€nge en kritiker till public service. Eller – det Ă€r jag förresten fortfarande. Vad jag dĂ€remot Ă€ndrat uppfattning om Ă€r medielandskapet i övrigt. Idag tror jag att alla medier Ă€r mer eller mindre förtappade, men att det kanske Ă€ndĂ„ gĂ„r att rĂ€dda public service. NĂ€r det gĂ€ller de andra Ă€r jag inte lika sĂ€ker.

SjÀlva idén med public service Àr att se till att medborgarna fÄr tillgÄng till saklig, folkbildande och granskande information av hög kvalitet, Àven inom smala omrÄden och Àven om det inte skulle bÀra sig kommersiellt att producera den. Korrekt kunskap om sakernas tillstÄnd Àr demokratins utsÀde, var vÀl tanken.

Det finns mĂ„nga som kritiserat public service-utbudet, pĂ„ olika grunder. Somliga menar att det Ă€r för brett, för kostsamt, för lĂ€ttviktigt. Andra att det har en politisk slagsida. Och vissa att det trĂ€nger undan den fria marknadens pluralism, som annars skulle sĂ€kerstĂ€lla att alla perspektiv kommer till tals. Visst, man kan diskutera bredden i uppdraget och hur relevant det Ă€r att hĂ€nga pĂ„ en stor överrock av rena underhĂ„llningsproduktioner utanpĂ„ den hĂ„rda kĂ€rnan – men jag ska hĂ„lla mig till att prata om nyheterna och det samhĂ€llsspeglande, för det Ă€r, tror jag, det som de flesta (Ă€ven inne i TV-huset) ser som sjĂ€lva injektionsnĂ„len för den dĂ€r folkbildningen som ska in i samhĂ€llskroppen.

För problemet Àr att det Àr underhÄllning hela vÀgen in.

Nyheterna larmar om allt

Att nyhetsproducenter i allmÀnhet inte ger en rimlig bild av verkligheten Àr en tes jag driver i boken SKIPPA NYHETERNA. Jag tror mÄnga kan hÄlla med om det. Nyheterna kastar sig hetsigt runt och larmar om allt som för tillfÀllet gÄr Ät fanders nÄgonstans. Allt dÀremellan försvinner i tystnaden.

Anledningen till att nyheterna Àr som de Àr, Àr att vi Àr som vi Àr. Vi dras av naturen till det som hÀnder nu, det som överraskar och chockerar och det som Àr en bra, lÀttbegriplig story. Vi fÄngas av faror och drama, och vi tar nyheterna pÄ större allvar om de lyckas stressa upp oss. De flesta nyhetsproducenter gör skrÀckunderhÄllning av nyheterna av det enkla skÀlet att det ger fler lÀsare, lyssnare och tittare. Konsekvensen Àr att nyheterna inte bara ger dÄlig information. De gör oss Àven pessimistiska, uppskrÀmda och mer impulsstyrda (vilket jag fördjupar och styrker i boken).

Om nu korrekt kunskap om sakernas tillstÄnd verkligen Àr demokratins utsÀde, vad fÄr man dÄ skörda frÄn det utsÀdet, kan man frÄga sig?

I juni i Ă„r publicerades en forskningsöversikt om public service som inte hittade nĂ„got stöd för en vĂ€nster- eller högervridning hos public service – dĂ€remot en tydlig medievridning: precis som andra nyhetsproducenter gynnar man aktörer, frĂ„gor och problemformuleringar som stĂ€mmer med vad medielogiken i övrigt prioriterar. Slutsatsen blev dessutom att journalistiken i SVT och TV4 har blivit mer lika över tid, och att de offentliga och privata nyhetsmedierna vĂ€xelverkar för att stimulera nyhetsanvĂ€ndningen i befolkningen.

De verkar vara samma skrot och korn helt enkelt, alla som stĂ„r vid det löpande bandet i nyhetsfabriken, oavsett var de tar sin finansiering – och public service skruvar sina nyheter med samma verktyg som de andra. Inte för att vinkla, men för att engagera.

Skulle vi klara oss utan public service?

Om public service Ă€r lika dĂ„liga som de andra – skulle vi klara oss bĂ€ttre utan? Nja. Kanske skulle vi fĂ„ ett lika stort utbud av nyheter Ă€ndĂ„ (pĂ„ gott och ont)? I USA fungerar det hyfsat. DĂ€r finns en rikedom av medier, bĂ„de ganska bra och rent bedrövliga. Skillnaden Ă€r att vi Ă€r ganska fĂ„ i det hĂ€r sprĂ„komrĂ„det, underlaget för att rapportera om vĂ€rlden Ă€r mycket mindre.

Ett belysande exempel Ă€r Wikipediaavdelningen ”Current Events”, dĂ€r aktuella hĂ€ndelser och pĂ„gĂ„ende förlopp lĂ€nkas samman med Wikipediaartiklar som ger bakgrund och fördjupning. Den engelsksprĂ„kiga fungerar utmĂ€rkt. Den svensksprĂ„kiga versionen för en tynande, sporadisk tillvaro. Underlaget Ă€r alldeles för litet.

Men oavsett – ett rimligt public service borde inte spela med i det fördummande mediespelet.

Nyheterna i allmĂ€nhet kommer bara bli bĂ€ttre om vi blir bĂ€ttre. Om vi lĂ€r oss att gemensamt bestĂ€lla nyheter med nykter eftertanke och analys hellre Ă€n sĂ„dana som kittlar vĂ„rt sinne för drama. Det kanske hĂ€nder sĂ„ smĂ„ningom, but don’t hold your breath; man fĂ„r inte glömma att underhĂ„llning ocksĂ„ Ă€r ett centralt behov för oss. Vi behöver fĂ„ stimuleras av dramatiska berĂ€ttelser. Problemet Ă€r inte underhĂ„llningen som sĂ„dan, utan de grumlade grĂ€nserna mellan den och folkbildningen som gör att vi tror att vi lĂ€r oss om vĂ€rlden medan vi matas med hotfullt trams.

HÀr nÄgonstans finns ett vÀldigt lÀmpligt uppdrag för en bÀttre fungerande public service. De mÄste bli trÄkigare. TrÄkigare Àn alla de andra. SÄ trÄkiga att klockorna stannar. Bara sÄ kan de rÀttfÀrdiga sin existens.

I idealfallet har public service en unik röst. Den gör större nytta ju mindre den konkurrerar med andra. DÄ slösar den inte resurser pÄ att skapa ett utbud som ÀndÄ skulle finnas, dÄ anvÀnder den inte skattemedel för att slÄ undan benen för fria medier. Public service ska tjÀna allmÀnnyttan, och pÄ ett omrÄde som Àr kritiskt för demokratin, dÀr vÄra egna instinkter leder oss fel och alla andra aktörer Àr förtappade skulle de kunna göra skillnad pÄ riktigt.

TrĂ„kigare nyheter skulle engagera fĂ€rre, men public services roll borde inte vara att skapa engagemang. Det gör ju redan alla andra, för det Ă€r det som vi efterfrĂ„gar. Public service borde ge oss det vi inte ropar efter – men behöver.

SĂ„ hur borde det se ut i praktiken?

Man vet inte vad som hÀnt förrÀn i efterhand

Public services nyheter borde Ă„terge vad som hĂ€nt och vad vi vet sĂ„ vĂ€rderingsneutralt som möjligt. KvalitetssĂ€krad information. Problemet – och ett av de mest besvĂ€rande problemen med nyheter generellt – Ă€r att man inte kan kvalitetssĂ€kra förrĂ€n man vet vad som egentligen hĂ€nt, och man vet inte vad som har hĂ€nt medan det fortfarande hĂ€nder. Men det Ă€r dĂ„ det Ă€r en nyhet.

Det allt kokar ner till – det som fĂ„r nyheterna att stressa oss, det som gör att det ofta blir fel och det som gör att nyheterna mer bestĂ„r av spekulation Ă€n substans – Ă€r det uppskruvade tempot. Det gör att nyheterna konkurrerar om att vara först, inte om att vara bĂ€st, och att i princip all rapportering sker inifrĂ„n en Ă€nnu ogenomtrĂ€nglig fog of war.

Det Ă€r ocksĂ„ fokuset pĂ„ att alltid uppehĂ„lla sig vid det allra senaste som lurar oss att sitta och uppdatera nyhetssidorna en gĂ„ng i halvtimmen. Man vill vara med nĂ€r det hĂ€nder, vid frontlinjen, för allt medierna signalerar Ă€r att det som senast poppade upp pĂ„ radarn alltid trumfar allt annat. Nyhetsproducenterna möter vĂ„r naturliga nyfikenhet med att livesĂ€nda, fast ingen Ă€nnu vet mer Ă€n vad som tar 30 sekunder att redogöra för. ÄndĂ„ livesĂ€nder man timme efter timme. Inte underligt att det spekuleras, inte underligt att det urartar till fiktion nĂ€r ingen vet vad som Ă€r fakta. DĂ„ Ă€r det lĂ€tt att inbilla sig att Putin blir avsatt snabbare om man reloadar sidan lite oftare. TyvĂ€rr Ă€r det ju inte sĂ„ det fungerar.

LÄngsammast Àr inte sÄ illa

Ett bÀttre och rimligt public service borde inte rapportera snabbast. De borde inte ens försöka. De borde göra en poÀng av att vara lÄngsammast, i lugn och ro ta reda pÄ vad man verkligen vet och först dÀrefter publicera. Det skulle sÀnda oss en vÀlbehövlig signal. Vi mÄste inte ta del av nyheter i realtid. I sjÀlva verket kan man formulera en sorts nyheternas osÀkerhetsprincip: ju nÀrmare realtid vi följer vÀrlden i, desto sÀmre informerade blir vi.

I min vision skulle sÄvÀl nyhetsprogrammen som de dagsaktuella debattformaten lyftas ur tablÄn helt, och ersÀttas med ett program i stil med Ärskrönikan som brukar publiceras runt nyÄr. Fast mÄnadsvis, eller kanske pÄ tvÄveckorsbasis. Utredande, sakligt sammanfattande, retrospektivt. NÀr dimman har lÀttat och man faktiskt vet vad som hÀnde. I stÀllet för ett Aktuellt: ett Verifierat.


TrÄkigare. Men sannare. Ett ankare i verkligheten. Det skulle nog ocksÄ kunna kosta mindre, och kanske skulle medel i stÀllet kunna ges till landsortstidningar för att publicera innehÄll utan betalvÀggar. Men det Àr en annan frÄga. HuvudpoÀngen Àr att nÀr andra medier gÄr bananas, som de gör, skulle man i min vision kunna söka sig till SVT och SR för att fÄ en bild grundad i verkligheten som motvikt. Slow and steady wins the race, som sköldpaddan i Aisopos fabel.

TOBIAS WAHLQVIST med hjÀlp av Tomas Söderlund

Köp boken SKIPPA NYHETERNA hÀr.


FĂ„ ett gratis veckobrev med
faktabaserade optimistiska nyheter