USA:s ambition att sända en människa till månen var en direkt följd av att Sovjet lyckades skicka upp en man i en omloppsbana runt jorden den 12 april 1961. Fram till dess hade John F. Kennedys intresse för rymden varit svalt. Under sin tid i senaten röstade han exempelvis mot förslaget att inrätta en särskild myndighet för utforskandet av kosmos, National Aeronautics and Space Administration (NASA). Men Gagarins färd runt jorden gjorde honom i ett slag övertygad om att kampen om rymden var avgörande i det kalla kriget mellan USA och Sovjet.

Sedan presidenten på morgonen den 12 april 1961 nåtts av nyheten om ryssarnas framgång vankade han av och an i Ovala rummet. ”Vad kan vi göra?” frågade han vicepresident Lyndon Johnson. ”Arbetar vi 24 timmar om dygnet? Kan vi åka runt månen före dem? Kan vi sätta en man på månen före dem?” Presidenten var frustrerad. ”Om bara någon kunde berätta för mig hur vi ska komma i kapp! Vi måste hitta någon, vem som helst. Jag bryr mig inte om ifall det är vaktmästaren där borta om han bara vet hur.”

Det blev inte Vita husets vaktmästare. I stället kontaktade Kennedy landets ledande raketforskare, Wernher von Braun. Den 49-årige vetenskapsmannen, som under andra världskriget lett det tyska forskarlag som hade till uppgift att ta fram ett ”mirakelvapen” åt Hitler, var förvissad om att USA kunde slå ryssarna. ”Vi har en utmärkt chans att hinna före dem till månen”, bedyrade von Braun. ”Med ett fokuserat intensivprogram tror jag att vi kan uppnå detta mål 1967 eller 1968.”

Wernher von Braun övertygade presidenten. Den 25 maj 1961 höll Kennedy höll ett tv-sänt tal inför Kongressen: ”Jag tycker att denna nation borde besluta sig för att uppnå målet, före slutet av detta decennium, att landsätta en man på månen och tryggt återbörda honom till jorden.”

Men i ledarskiktet på NASA var alla inte lika entusiastiska. Apolloprogrammet skapade en intressekonflikt. Viljan att bli först på månen och de enorma resurser det tog i anspråk gick ut över de andra amerikanska rymdprogrammen. Samtidigt som NASA-chefen Brainerd Holmes ville driva på ännu hårdare i målet att nå månen, förordade biträdande chefen James Webb en bredare syn på rymdforskningen.

Meningsskiljaktigheterna på NASA läckte ut till pressen. Presidenten såg sig därför tvungen att ingripa och kallade upp de båda cheferna till Vita huset den 21 november 1961.

”Anser ni att det här månlandningsprogrammet har högsta prioritet?” frågade Kennedy NASA:s andreman Webb.

”Nej, det tycker jag inte”, svarade Webb. ”Jag anser att det har hög prioritet.”

Kennedy tittade honom stint i ögonen. ”Jim, jag anser att det har högst prioritet. Det bör vi ha väldigt klart för oss”, sa presidenten och fortsatte: ”Många av de andra programmen kan vänta sex månader, eller nio månader, och det kommer inte att ha någon strategisk inverkan. Men det här är viktigt av politiska skäl, internationella politiska skäl. Detta är, vare sig vi vill det eller inte, i mångt och mycket en kapplöpning. Kommer vi tvåa till månen, så är det förstås trevligt, men det är fortfarande en andraplats.” NASA-chefen Webb fick helt enkelt rätta in sig i ledet.

Kennedys inställning var glasklar: antingen satsade USA fullt ut på att nå månen före ryssarna eller så var det lika bra att låta bli att försöka. Bara om man vann kapplöpningen hade de enorma budgetsatsningarna något berättigande. Nya forskningsrön i all ära, men ”så intresserad av rymden är jag inte”, sa presidenten. Kennedy var ingen rymdvisionär. För honom handlade månprojektet först och främst om realpolitik.

Men när Kennedy väl hade bestämt sig hade han en unik förmåga att entusiasmera omgivningen. Den 12 september 1962 framträdde han inför 40 000 åskådare på Rice Universitys fotbollsstadion i Houston, Texas. Syftet med talet var att förklara målsättningen med Apolloprogrammet.

”Men varför, säger en del, åka till månen? Varför välja detta som mål? Samma personer kan mycket väl fråga varför bestiga det högsta berget? Varför flyga över Atlanten, för 35 år sedan? Varför spelar Rice mot Texas?” Publiken, som till övervägande del bestod av studenter, skrattade gott åt det sistnämnda.

”Vi väljer att åka till månen under detta årtionde”, förklarade Kennedy vidare, ”inte för att det är lätt, utan för att det är svårt, för att det målet kommer att tvinga fram det bästa av vår energi och vårt kunnande, för att det är en utmaning vi är villiga att anta, en vi är ovilliga att skjuta upp, och en vi tänker övervinna.”

Trots att åhörarna led av den tryckande hettan – vicepresidenten Lyndon Johnson tog ständigt av sig solglasögonen och torkade sitt svettiga anlete – verkade Kennedy oberörd av värmen. Han höll ett av sina bästa tal. Avslutningen var magnifik:

”För många år sedan fick den store brittiske upptäcktsresanden George Mallory, som senare skulle dö på Mount Everest, frågan om varför han ville bestiga berget. Han sa, ’för att det finns där’. Nå, rymden finns där, och vi ska bestiga den, och månen och planeterna finns där. Därför, när vi nu sätter segel ber vi Gud välsigna det mest riskfyllda och farliga och största äventyret mänskligheten någonsin gett sig ut på.”

President Kennedy fick stående ovationer då han lämnade podiet.

John Fitzgerald Kennedy fick som bekant aldrig uppleva dagen när Neil Armstrong och Buzz Aldrin landsteg på månen den 20 juli 1969. Men på ett sätt var han ändå närvarande. Då Apollo 11:s kommandomodul återvände till jorden och landade i Stilla havet fyra dagar senare, projicerades presidentens utfästelse från 1961 om att USA skulle landsätta en man på månen och tryggt återbörda honom till jorden före slutet av decenniet på en stor skärm i markkontrollen i Houston. På en annan skärm stod texten: ”Uppdraget slutfört juli 1969.”

Att läsa vidare:

Bengt Liljegren, John F. Kennedy, Historiska Media 2021. Läs mer och beställ boken.