Dr. Paul Ehrlich har gått bort, 93 år gammal. Trots att han var pessimisternas pessimist intervjuades han faktiskt av oss på Warp News. Vi gjorde en granskning av om påståendena om ett sjätte massutdöende av arter stämde och Anders Bolling gav Ehrlich epitetet "världens frejdigaste pessimist":

"Det är ett nöje att möta denna charmiga och skarpa 90-åring, som alldeles nyligen givit ut sin självbiografi Life.

– Jag är en gammal man nu. Det här kan mycket väl bli mina sista ord, vem vet, säger Ehrlich med ett karakteristiskt busigt smil."

Han var en skarp kommunikatör och blev en av världens mest inflytelserika personer på 1960- och 1970-talet. Hans och hans idéers stora genombrott var boken The Population Bomb (Befolkningsexplosionen), som kom ut 1968.

Den var fylld med mycket tydliga förutsägelser om allt elände som skulle drabba mänskligheten:

"På 1970-talet kommer hundratals miljoner människor att svälta ihjäl trots alla akutprogram som påbörjas nu. Vid denna sena tidpunkt kan ingenting förhindra en betydande ökning av dödstalet i världen..."

Idégodset nådde både brett och högt.

Jag skrev om det här i min bok, Den femte accelerationen, när jag jämförde med dagens AI-doomerism:

Två amerikanska presidenter, Johnson och Nixon, förespråkade befolkningskontroll. FN:s generalsekreterare U Thant arbetade för att hantera "befolkningsexplosionen". Indira Gandhi drev igenom steriliseringsprogram. Världsbankschefen Robert McNamara ansåg det vara mänsklighetens värsta problem efter kärnvapenkrig. Ekologen Garrett Hardin varnade att "friheten att fortplanta sig kommer att leda till fördärv för alla". Martin Luther King kallade överbefolkning för den moderna tidens pest.

Många politiker, experter, forskare, journalister och organisationer, var överens: Om befolkningen på jorden fortsätter att öka står världen inför svältkatastrofer likt inget vi sett tidigare.

De hade fel.

Inte bara lite fel. Totalt, helt, superfel.

När de trodde att svältdöden skulle accelerera, så inleddes istället en ny era för mänskligheten med dramatiskt mycket bättre levnadsvillkor.

Antalet människor som dog i svält minskade med 90 procent mellan 1960- och 1970-talet.

Om man tittar ur ett längre tidsperspektiv är skillnaden ännu mer dramatisk. Åren 1900 till 1969 dog i snitt 635 per 100 000 människor av svält per årtionde. Från 1970 fram till början av 2020-talet hade det minskat med 95 procent.

Också i absoluta tal är nedgången slående. Under perioden 1900 till 1960 dog i genomsnitt 14,5 miljoner människor av svält per årtionde. Från 1970-talet till 2020-talet har den siffran sjunkit till 1,6 miljoner varje årtionde. Och detta har alltså hänt samtidigt som jordens befolkning mer än fördubblades, från 3,55 miljarder när Paul Ehrlich skrev sin bok till över 8 miljarder i början av 2020-talet.

Paul Ehrlichs misstag

Hur kunde han ha så fel? När jag läste Paul Ehrlichs självbiografi förstod jag plötsligt varför.

För innan han började ha fel om mänsklighetens framtid, var Ehrlich entomolog, vilket är ett annat ord för insektsforskare. Specialiserad på fjärilar.

Fjärilar är vackra, men inte särskilt kreativa. Jag tror att han såg på människor som fjärilar och andra insekter.

Om det blir för många insekter på en plats, tar deras mat slut och de dör. Han överförde det resonemanget på människor.

Och på ett sätt har han ju rätt. Om maten tar slut dör vi. Men han underskattade grovt människans kreativitet, driv och förmåga att lösa sådana problem.

Ehrlich betraktade människor som en börda snarare än en resurs. Han såg en mun som behövde mättas, inte en hjärna med potential att tänka ut en världsförändrande idé, och viljan att genomföra den.

Det var just det som hände på 1960- och -70-talet. Nya, mer robusta grödor utvecklades och mängden mat ökade kraftigt.

Insekter hade aldrig kunnat göra det, men människor kunde.

Det har vi visat så många gånger genom historien.

Om vi ska lära något av Paul Ehrlich så är det att inte upprepa hans misstag. Underskatta inte människans förmåga.

Mathias Sundin
Arge optimisten