Flera medier har i dagarna uppmärksammat en ny undersökning som tittat på hur Instagram påverkar ungas psykiska hälsa. Kritiken mot Facebook, som äger Instagram och som låtit göra undersökningen, har varit hård.

Karin Pettersson, Aftonbladets kulturchef, skriver under rubriken Facebook skadar unga med berått mod att Mark Zuckerberg, Facebooks grundare, och Sheryl Sandberg, bolagets operativa chef, är ”cyniska svin”. Anledningen? Bland annat att ”forskningen” i fråga enligt Pettersson ”visade tydligt att unga tjejers psykiska ohälsa blev värre av att vara på Instagram”.

Pettersson är inte ensam. Linus Larsson, techredaktör på Dagens Nyheter, drar samma slutsats. Det gör även SVT i en artikel med rubriken Interna dokument visar: Instagram skadligt för unga tjejer, liksom ett stort antal andra svenska medier.

Problemet är bara det som tidskriften the Economist förtjänstfullt påpekar: Kritiken är ”tendentiös”. En minoritet av de som deltog i undersökningen svarar visserligen att Instagram påverkat deras psykiska mående negativt. Men ”dubbelt så många” uppger samtidigt att Instagram faktiskt får dem att må bättre. Man kan tycka att detta faktum tydligare borde framgå i medias rapportering.

Det är tacksamt att kritisera stora, globala bolag, särskilt om de har sin bas i kapitalismens förlovade födelseland USA. Det kan kännas som att man står upp för de svaga, de förtrycka, och de vars röster alltför länge tystats. Men är det hederligt? Inte i det här fallet. Denna kritik är slarvig och väsensskild från den systematiska duvning som presenteras i, exempelvis, Shoshana Zuboffs bästsäljande tegelsten The Age of Surveillance Capitalism (Profile Books, 2019).

I en essä i the New York Times (en tidning som för övrigt lutar åt vänster) poängterar psykologiprofessorn Laurence Steinberg samtidigt att Facebooks internundersökning knappast är att betrakta som forskning. Korrelationsstudier som bygger på självrapporterat mående – och som inte inkluderar en jämförbar referensgrupp – är notoriskt osäkra. Alla samband är inte orsakssamband. Kanske finns det en tredje faktor som förklarar både användningen av Instagram och att en bråkdel av användarna mår dåligt. Dessutom: Forskningsstudier har som Steinberg skriver ”återkommande visat att vi ofta inte känner oss själva så bra som vi tror.”

Det går att föra en saklig och rationell diskussion om sociala mediers avigsidor utan att överdriva eller fara med direkt osanning. Ingen är betjänt av vinklad rapportering som ignorerar relevanta fakta – allra minst de målgrupper (i detta fall unga kvinnor) som man påstår sig försvara. Vad som behövs är snarare verklig forskning och – som så ofta – lite sans och balans.  

Steinberg avslutar sin essä med ett syrligt konstaterande: ”I en tid då Facebook ofta dras i smutsen (ibland med rätta) är viljan att tro att Facebook också ligger bakom tonåringars psykiska ohälsa förståelig. Men något blir inte sant bara för att man vill tro att det är det.”

Pettersson, Larsson med flera har nu möjlighet att nyansera sin tidigare rapportering. Frågan är: Kommer de att göra det, eller är instinkten att aldrig kolla – att aldrig korrigera – en bra story där huvudpersonen utmålas som ett ”cyniskt svin” alltför stark?