Cirka varannan månad börjar jag ett nytt liv. Beslutet att “nu är det dags igen” infinner sig vanligtvis när tvätthögen har blivit för hög, jag har doomscrollat ​​för mycket, och veckans fysiska träning stannar vid att ta ut soporna. Till tonerna av fniss och himlande ögon meddelar jag övriga familjen: "Bara så att alla vet, nu jag börjar om på nytt." Imorgon är en bättre dag.

Med tanke på min solida historia av misslyckade försök undrar jag ibland varför jag startar om med sådan entusiasm. Den här gången blir banne mig annorlunda! Den här gången kommer jag verkligen att bli ett under av disciplin, kunskap, effektivitet och tålamod. Jag kommer lyssna mer och gnälla mindre. Jag kommer agera nu och inte senare.

Den där introduktionen till Python-programmering som jag såg på YouTube, den vore kul att prova på! Jag borde kunna klämma in den vid 22-tiden, efter att ha varit vaken sedan halvsex, vinkat av mina tre barn till skolan, druckit sex koppar kaffe, hanterat en akut kris på jobbet, kört en timme tur och retur till fotbollsträningen, diskat upp middagen i rekordfart, och läst godnattsagor för en filosofisk 9-åring som precis insett att en dag kommer hon också att bli gammal.

Eller kanske borde jag helt enkelt börja med att plocka upp hundbajset som legat på terrassen i tre dagar. Jag ser det varje gång jag tittar ut genom fönstret och visst gör det mig vansinnigt irriterad men gud förbjude att jag skulle ta en påse och ta bort det.

Tack och lov är jag inte ensam i den här kampen. Kriget mot dåliga vanor har pågått sedan mänsklighetens begynnelse, påminner en psykolog i Psychology Today. Många av oss (min man påstår sig vara ett lysande undantag) har helt enkelt en osedvanlig förmåga att gång på gång gå i samma fälla.

Det är därför jag har en växande hög med kläder bredvid min säng —  Det är sent och jag måste ju sova! — även om jag i längden skulle gynnas av att galgar och tröjor återförenades vid läggdags. Det är därför jag ödslar tid på Twitter — Det är min tid att slappna av! — även om inläggen ofta gör mig på åskmolnshumör. Och det är ärligt talat också varför jag skriver det här med bara timmar till deadline - Jag var för upptagen tidigare! — även om jag mycket väl vet hur mycket bättre det är att vara ute i god tid.

Detta är desto mer irriterande eftersom jag går mig själv på nerverna. Varför slösar jag så mycket energi på ovanstående när det finns böcker att läsa, ordning att njuta av, platser att besöka, dokumentärer att se, idéer att förverkliga och Python att lära sig. Psykologen har en förklaring:

"Vi besitter förmågan att behärska nästan alla hantverk och lyckas med praktiskt tagit allt vi företar oss. Men istället för att leva som supermänniskor kämpar de flesta med vanor som sätter käppar i hjulet. Varför? Eftersom de vanor som vi mest naturligt anammar tenderar att vara dåliga för vår långsiktiga hälsa och lycka."

Den goda nyheten, säger han, är att vi är fullt kapabla att vända denna olyckliga dynamik till vår fördel. Vi lär oss trots allt genom träning att utföra ganska komplexa uppgifter utan någon större ansträngning (köra bil, till exempel). Om lockelsen av en omedelbar belöning (jag får sova i stället för att hänga kläder) kan få hjärnan att göra en vana av ett beteende, kan den – med rätt typ av incitament – också anta vanor som vanligtvis kräver uthållighet på maratonnivå (ställa om matvanor, till exempel) och resulterar i många att kastar in handduken.

Så nästa gång jag startar ett nytt liv kan jag tydligen med hjälp av “konstruktivt självprat” och “visualisering” öka chanserna för succé. Jag kan rapportera att jag tog en paus i skrivandet för att städa upp efter vår hund. Kanske var det början på resten av mitt nya liv. Om inte kommer jag entusiastiskt utropa en omstart.

Ulrika G. Gerth är uppvuxen i Sverige och bor sedan länge i Massachusetts med sin familj.