Toppen! Nu Àr du prenumerant pÄ Warp News
HÀrligt! Genomför ditt köp i kassan för full tillgÄng till Warp News
Varmt vÀlkommen tillbaka! Du Àr nu inloggad.
Tack! Kolla din inkorg för att aktivera ditt konto.
Klart! Din faktureringsinformation Àr nu uppdaterad.
Uppdateringen av faktureringsinformationen misslyckades.
💡 David Deutsch: Optimism, pessimism och cynism

💡 David Deutsch: Optimism, pessimism och cynism

Med sÄ mycket framsteg i vÀrlden, hur kan pessimism fortfarande vara utbredd? Det Àr pÄ grund av cynism, förnekelsen av att "sÄ kallade framsteg" Àr framsteg, hÀvdar David Deutsch, professor vid Oxford University och en av vÀrldens ledande intellektuella om optimism.

David Deutsch
David Deutsch

Dela artikeln

Warp News ger ut faktabaserade optimistiska nyheter med mÄlet att fÄ framtiden att komma tidigare.

Den hÀr artikeln Àr till för vÄra Premium Supporters, men görs tillgÀnglig för alla tack vare deras stöd.

Bli gÀrna en del av vÄrt globala community av faktabaserade optimister.

Just nu har vi ett specialerbjudande: Ett Är för endast 250 kronor (ordinarie pris 1000 kronor/Är). Erbjudandet gÀller endast till 27 februari.


Pessimism var en gĂ„ng en tragisk, sjĂ€lvuppfyllande – men naturlig – missuppfattning. Idag Ă€r pessimism beroende av cynism för att förbli trovĂ€rdig.

Optimism

Det jag kallar optimismens princip Ă€r att allt ont beror pĂ„ brist pĂ„ kunskap. Med "ont" menar jag allt som orsakar lidande eller försĂ€mrar mĂ€nniskans vĂ€lmĂ„ende. Jag har hĂ€vdat[1] att det inte finns nĂ„gra begrĂ€nsningar, förutom naturlagarna, pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga att eliminera det onda genom att skapa kunskap. Och jag hĂ„ller med Karl Poppers argument[2] att detta görs genom problemlösning: att kritisera och testa befintlig kunskap och kreativt gissa förbĂ€ttringar, vanligtvis stegvis. AlltsĂ„ Ă€r det onda problem – brister eller fel i befintlig kunskap.

Optimism i denna mening Àr inte en profetia om framgÄng. Det Àr en förklaring till misslyckande, baserad pÄ naturlagarnas allmÀngiltighet: om vi misslyckas med nÄgot Àr det antingen för att framgÄng enbart kan uppnÄs genom att bryta mot universella lagar, eller för att vi Ànnu inte har skapat den nödvÀndiga kunskapen. Det finns ingen tredje möjlighet.

För de flesta mĂ€nniskor som nĂ„gonsin har levt skulle dessa idĂ©er ha varit svĂ„ra att ens sĂ€tta ord pĂ„, Ă€n mindre att tillĂ€mpa. För det första Ă€r idĂ©n om att allmĂ€ngiltiga naturlagar Ă€r nĂ„got annat Ă€n enbart sammantagen fakta, bara nĂ„gra Ă„rhundraden gammal. Under den större delen av vĂ„r arts existens har det förövrigt varit sĂ„, att nĂ€r mĂ€nniskor trodde att de kommit över en viss kunskap, sĂ„ lĂ€rde man sig den utantill, skyddade den, memorerade och agerade utifrĂ„n den. Men det kanske viktigaste skĂ€let var att ingen i en typisk generation bevittnade nĂ„gra framsteg – nĂ„gon allmĂ€n minskning av lidande eller en ökning av mĂ€nniskans vĂ€lmĂ„ende.

NÀr man inte kan förestÀlla sig hur nÄgot ont skulle kunna minskas, Àr det lÀtt att missta det för ett argument att det Àr omöjligt att minska det. Det Àr pessimism: negationen av optimism. Av det Àr det naturligt att dra slutsatsen att det nya inte medför nÄgot gott.

Det Ă€r tragiskt falskt; men nytt beteende har verkligen alltid varit farligt. Under förhistorisk tid kunde de som experimenterade med att lĂ€gga föremĂ„l i lĂ€gerelden inte uppnĂ„ nĂ„gonting, utan bara förstöra maten, orsaka en explosion, fylla lĂ€gret med rök, eller bara slĂ€cka elden. I försörjningskulturer kan sĂ„dana hĂ€ndelser vara livsfarliga. ÄndĂ„ kan samma experimenterare ocksĂ„ uppfinna ett sĂ€tt att hĂ€rda spjutspetsar – eller uppfinna metallurgi eller matlagningskonst – till enorm nytta för familjekretsen och mĂ€nskligheten. Men det var inget som de kĂ€nde till dĂ„.

SÄ kulturer förblev statiska. Kroniska problem förblev olösta. Livet förblev fullt av plÄgor och skrÀck. En liten repa eller bett kunde ge upphov till en dödlig sjukdom. SÄ Àven vardagsmat eller dryck. NÀstan alla visste hur det kÀndes att vara hungrig och att inte veta nÀr man kunde Àta nÀsta gÄng. Man kunde Àven sjÀlv bli uppÀten. Och alla dessa naturliga plÄgor och skrÀck övertrÀffades av de som kunde Äsamkas av andra mÀnniskor. MisÀr, smÀrta och rÀdsla, i en omfattning som Àr svÄr att förestÀlla sig idag, förblev endemisk. Och de var samma elÀnde, smÀrtor och rÀdslor som hade plÄgat deras farfarsförÀldrar och som skulle fortsÀtta att plÄga deras barnbarnsbarn.

Men pessimism Ă€r osann. Inte en enda av dessa ondskor var outrotlig. Till och med den stas som folk trodde att de kunde se sjĂ€lva, var inte verklig: framsteg gjordes. Men det var antingen för sĂ€llan för att behĂ„llas i muntlig historia (den enda sorten de hade), eller verka för oansenligt för att uppmĂ€rksammas av sin samtid. Det Ă€r förmodligen dĂ€rför som uppfinnarna av transformativa teknologier som lĂ€gereldar, klĂ€der, spjut – och senare pilbĂ„ge, hjulet, skrift etc., aldrig firades och sĂ„dana prestationer antingen tillskrevs det övernaturliga eller helt enkelt togs för givet.

I verkligheten fanns det ingenting i jordens fysik, eller biosfĂ€ren, eller i hjĂ€rnans hĂ„rdvara, som kunde ha hindrat mĂ€nniskor frĂ„n att trevande prova pĂ„ innovationer och lösa problem i ett stĂ€ndigt ökande tempo eller frĂ„n att bilda toleranta samhĂ€llen som förblev stabila under de efterföljande Ă€ndringarna. Det fanns inget som hindrade framsteg i deras förstĂ„else av vĂ€rlden, uppfinning av teknologier, förmĂ„ga att bota sjukdomar – och förutse vĂ„r arts alla tidigare, nuvarande och framtida prestationer. Förutom brist pĂ„ kunskap: de visste inte hur.

Ingen visste hur ett samhÀlle kunde bryta sig loss frÄn de fasta begrÀnsningarna av deras nollsummelivsstil. De kunde ha tagit reda pÄ hur. Men de visste inte hur de skulle göra det heller. Ingen visste att man genom att tolerera nya beteenden och uppmuntra nya idéer hade uppnÄtt vad Jacob Bronowski kallade The Ascent of Man[3], eller MÀnniskans Uppstigning.

Civilisation

I och med civilisationers uppkomst fanns det större nÀtverk av mÀnniskor som kommunicerade idéer, och dÀrmed accelererade framstegen[4].

Men de flesta av de potentiella framstegen förverkligades aldrig pĂ„ grund av skadliga institutioner, seder och myter. Även om kulturell evolution nu kunde generera kunskap snabbare, kunde den ocksĂ„ mer effektivt förankra idĂ©er, dĂ€ribland sĂ„dana om demoner, hĂ€xor och illvilliga gudar (som alltid ville att mĂ€nniskor skulle bete sig pĂ„ traditionella sĂ€tt). DĂ€rför undertryckte nu samhĂ€llen nytt beteende, inte bara nĂ€r de fruktade att det kunde vara fysiskt farligt, utan ocksĂ„ av rĂ€dsla för att provocera fram övernaturlig vrede.

Asketicism (att tillfoga sig sjĂ€lv obehag) och uppoffring beundrades allmĂ€nt. Att ha preferenser bland föremĂ„l stigmatiserades som "girighet". Det gjorde Ă€ven handeln – som i sjĂ€lva verket följer idĂ©friheten som frĂ€msta drivkraft för framsteg. Vissa myter riktade sig mot sjĂ€lva strĂ€van efter framsteg: att glĂ€djas Ă„t sina ambitioner stigmatiserades som "hybris", och det fanns en myt att ödet oundvikligen straffar det. I den antika grekiska mytologin[5] finns en myt om Arachne, en vĂ€vare, som vĂ„gade göra framsteg inom vĂ€vkonsten och vĂ€ckte gudinnan Athenas vrede, som förvandlade henne till en spindel.

Athena var tÀnkt att vara en gudinna av visdom sÄvÀl som vÀvning; men framsteg inom vÀvning visade sig vara en nyckelkomponent i den industriella revolutionen, Ärtusenden senare.

I Bibeln omintetgör Gud de blivande byggarna av Babels torn, eftersom "ingenting [skulle] undanhÄllas dem, vilket de har för avsikt att göra".

Gud förbjude att mÀnniskor skulle lyckas med det de hade för avsikt att göra!

Upplysning

Även om framstegen fortsatte att krypa fram sakta men sĂ€kert, sĂ„ var pessimism fortfarande normen. Det verkade nu som om hĂ„rda grĂ€nser för framsteg mestadels hade nĂ„tts – frĂ„n antalet mĂ€nniskor ett givet fĂ€lt kunde föda, till skillnaden mellan dom av hög respektive lĂ„g hĂ€rkomst, till vattnet som omslöt den vĂ€rlden man kĂ€nde till, till den symboliskt lönlösa strĂ€van att nĂ„ mĂ„nen. Naturligtvis var ingen av dessa en verklig begrĂ€nsning: den enda var bristen pĂ„ kunskap. Men i till exempel 1200-talets Europa fanns det bara en handfull isolerade optimister som Roger Bacon (1220-92).

Trotts detta blomstrade utvecklingen under 1800-talets mitt. Till och med mÀnniskor som inte hade upplevt framstegen hade hört talas om dem, och de flesta ville ha sin beskÀrda del.

Mellan dessa tvÄ perioder hade det skett en skifte utan motstycke vad gÀller det mÀnskliga tÀnkandet, som började i centrala och norra Italien och spred sig vida omkring. Först renÀssansen, sedan den vetenskapliga revolutionen, upplysningen och den industriella revolutionen. Framstegen sedan dess har varit pÄtagliga i mÀnniskors vardag.

I dag har förvÀntningarna pÄ staticitet försvunnit frÄn konventionell visdom. Horisonter har fortsatt att vidgas, sjukdomar har botats, grymheter avskaffats, förtryck reformerats, trÄngsynthet övergivits och djup kunskap skapats. MÀnniskor förvÀntar sig att fÄ ett bÀttre liv för var Är som gÄr, för samma anstrÀngning eller mindre. Efter att ha blivit friskare, mer bekvÀma, Àtit bÀttre och blivit mer kunniga, befriade frÄn vÄld och sÄ vidare Àn sina förÀldrar, anser de Àven att deras barn i sin tur förtjÀnar att ha det Ànnu bÀttre.

Och dessa materiella förbĂ€ttringar Ă€r bara toppen av isberget. De har drivits av underliggande utveckling av idĂ©er – intellektuella, moraliska, kulturella, sociala, estetiska liksom alla andra som rimligen kan anses relevanta. NĂ€r framstegen i nĂ„got av dessa avseenden kortvarigt vacklar ens lite grann, enligt nĂ„gons Ă„sikt, klagar de med rĂ€tta eftersom de med rĂ€tta tar för givet att problemet gĂ„r att lösa.

ÄndĂ„ Ă€r pessimismen fortfarande utbredd. Vad kan de bero pĂ„?

Cynism

Det finns tvÄ huvudsakliga sÀtt att försvara pessimism inför uppenbara bevis pÄ framsteg. Det ena Àr att ta tag i nÄgot verkligt eller imaginÀrt problem som skulle sabotera framstegen om det vore olösligt, och istÀllet krÀver en radikal förankring av nya tabun. Exempel pÄ sÄdana förmodade problem Àr befolkning (Malthus), föroreningar (miljövÄrd), genetisk drift (eugenik), rasdeterminism (rasism), klassmotsÀttning (marxism) och till och med sjÀlva faktumet om mÀnsklig felbarhet (postmodernism). SÄ fort man ger upp problemlösningen pÄ grund av nÄgot av dessa misstag, föresprÄkar man vÄld.

Den andra Àr att förneka att framsteg har skett, sker eller skulle vara bra om det hÀnde. Det Àr cynism.

Till exempel var Jean-Jacques Rousseau (1712-78) en framstĂ„ende figur i bĂ„de upplysningstiden och det tidiga romantiska upproret mot den. Men han blev först kĂ€nd för sina vilda attacker mot civilisationen. Inte den speciella civilisation han levde i (Frankrike före revolutionen), utan civilisationen i sig. Han deltog i en essĂ€tĂ€vling om frĂ„gan om konstens och vetenskapens framsteg hade varit moraliskt fördelaktigt – och pĂ„stod sig ha insett i ett nafs att det tvĂ€rtom var sjĂ€lva kĂ€llan till moraliskt förfall.

De uppenbara fördelarna med civilisationen, hĂ€vdade han, gör mĂ€nniskor till villiga slavar och vanliga lögnare. Han berömde den tidiga romerska republiken och de tidiga tyska barbarerna för deras stridsdygder och kontrasterade civiliserade mĂ€nniskor ogynnsamt mot dem. Sofistikering inom konst och vetenskap, förtalade han som ren fĂ„fĂ€nga – beteende som antogs för att visa foglighet och fĂ„ godkĂ€nnande. "Astronomin", skrev han, "föddes frĂ„n vidskepelse, vĂ€ltaligheten frĂ„n ambition, hat, smicker och lögner, geometri frĂ„n girighet, fysik frĂ„n en fĂ„fĂ€ng nyfikenhet - allt, till och med moralen sjĂ€lv, frĂ„n mĂ€nsklig stolthet. Vetenskaperna och konsterna Ă€r alltsĂ„ skyldiga vĂ„ra laster sin födelse...”.

Inget av den misantropiska tjatan var sann: i verkligheten kom all den sortens kunskap frÄn att lösa verkliga problem och hade bidragit oerhört mycket till mÀnniskans framgÄng. Men till tÀvlingens domares eviga skam vann hans uppsats första pris.

Om Rousseau hade insett att sofistikerade konster och vetenskaper inte kommer frĂ„n vĂ„ra laster utan frĂ„n vĂ„ra misstag – och specifikt frĂ„n att inte bara lida under dem utan frĂ„n att gradvis korrigera dem – kunde han ha berĂ€ttat en mycket mer exakt historia. En om Bronowskisk uppstigning, inte fördĂ€rv.

IstÀllet tilltalade Rousseaus attack mÄnga mÀnniskor och blev snart mycket inflytelserik. Men det var ingen ny idé. Den hade rötter i antiken. Till exempel, pÄ höjden av den antika grekiska civilisationen, uppstod en filosofisk rörelse kallad cynism. Den nedvÀrderade och försökte överge alla civilisationens drag, sÄsom rikedom, Àgodelar, ambition, rykte, sÄvÀl som fysisk komfort och elementÀr artighet, med motiveringen att sÄdana saker var distraktioner frÄn dygd och hinder för strÀvan efter sanning , jÀmnmod och lycka.

De föredrog att leva ett "naturligt" liv, enkelt och asketiskt, precis som (de trodde) hundar đŸ¶ gör. Den mest kĂ€nda cynikern, Diogenes frĂ„n Sinope (ca 404-323 f.Kr), bodde i en stor keramikburk i Aten och plĂ„gade förbipasserande med anklagelser om att deras liv byggdes pĂ„ oĂ€rlighet och fĂ„fĂ€nga.

Men stora keramikburkar Àr inte "naturliga": de Àr civilisationens sofistikerade prylar. SÄ var Àven de 'enkla', vÀvda klÀderna som cyniker, till skillnad frÄn hundar, valde att bÀra. Liksom hundar levde cyniker i nÀrheten av mÀnskliga bostÀder: de var tvungna, eftersom de överlevde genom att tigga. Jag antar att de inte var medvetna om att hundar inte heller hade försörjts av naturen utan av mÀnniskor.

Cynikerna pĂ„stod sig Ă€lska mĂ€nskligheten. Men det var vad vi idag kallar "hĂ„rd kĂ€rlek". PĂ„ sitt godtyckliga sĂ€tt stigmatiserade de nĂ€stan allt som hade orsakat förbĂ€ttringar av mĂ€nsklig vĂ€lfĂ€rd fram till den tidpunkten. Även om det inte var mycket enligt vĂ„ra mĂ„tt mĂ€tt, innehöll det redan ett stort, sofistikerat system av samarbete som bokstavligen försörjde cynikerna medan de bet i handen som matade dem – inte bara jordbruk utan artighet, generositet och andra dygder, och den sociala ordningen som legitimerade avstĂ„nd frĂ„n tradition. Dessa saker tillhandahĂ„lls inte av "naturen".

Under sin tid lyckades cynikerna aldrig med sitt syfte att upptĂ€cka djup sanning eller bli mer dygdig Ă€n andra mĂ€nniskor. Även om de ibland kan ha inspirerat andra att tĂ€nka utanför den konventionella lĂ„dan, Ă€r ingen underbar upptĂ€ckt, uppfinning eller idĂ© uppkallad efter en cyniker.

Modern cynism och pessimism

Historiker och filosofer skiljer mellan forntida Cynism och vad som idag kallas "cynism". Den förra betraktar de som en god trosfilosofi, den senare som ett ohĂ€lsosamt psykologiskt tillstĂ„nd – ungefĂ€r som: en överdriven benĂ€genhet att ifrĂ„gasĂ€tta mĂ€nniskors uppriktighet eller att förneka att till synes bra saker faktiskt Ă€r bra. Men skillnaderna Ă€r ytliga: de Ă€r i grunden att moderna cyniker inte nödvĂ€ndigtvis betraktar varandra som andra medlemmar i en rörelse; ocksĂ„ att "cynism" har blivit en nedsĂ€ttande term. ÄndĂ„ finns det kontinuitet: cynismen spelar samma filosofiska, sociala och politiska roll nu som cynismen gjorde dĂ„, nĂ€mligen att stĂ€rka pessimismen genom att förneka att "sĂ„ kallade framsteg" Ă€r framsteg, eller att mĂ€nsklig blomstring blomstrar.

Den antika taktiken och troperna gÄr fortfarande att kÀnna igen. Det Àr fortfarande vanligt att nÄgon som försöker uppnÄ prestationer i en ny riktning anklagas för "hybris". Eller att "spela Gud" för att man vill eliminera nÄgon lÄngvarig ondska som genetiska sjukdomar. SjÀlvförnekande metoder antas fortfarande för dygdens skull, och ÄterhÄllsamhetslagar föresprÄkas och stiftas. Bokstavlig askes Àr nu sÀllsynt, men förnedring av rikedom (inte bara för individer utan för ett samhÀlle, eller vÀrlden som helhet) Àr vanligt. Liksom den urÄldriga likgiltigheten för mÀnniskors komfort, nöje och glÀdje (annat Àn glÀdje i att utöva sjÀlvförnedrande eller cyniska beteenden). Konsumentteknik förringas som "beroendeframkallande". Konspirationsteoretiska vÀrldsbilder Àr vanliga.

Allt detta legitimerar pessimism, för att betrakta fortsatta materiella framsteg som omöjliga, och att betrakta det som i sig oönskat, Ă€r tvĂ„ osanningar som ger varandra rimlighet. En gammaldags pessimist kan Ă„ngra att han drog slutsatsen att civilisationen Ă€r dödsdömd, eller att TillvĂ€xtens GrĂ€nser[6] Ă€r nĂ€ra förestĂ„ende.’, medan cynikern kan ta dyster tillfredsstĂ€llelse av det, men de Ă€r inte riktigt oense om mycket. I vilket fall som helst ger de legitimitet Ă„t de tillhörande policyerna för pĂ„tvingad foglighet och tabun.

Framsteg och fara

Det sĂ€gs ofta att vĂ„r civilisation har gĂ„tt in i en epok av oövertrĂ€ffad risk för negativa biverkningar av framsteg. Det sĂ€gs att för första gĂ„ngen i historien Ă€r den globala civilisationen, och till och med vĂ„r art, i fara pĂ„ grund av framstegen. Men sĂ„ Ă€r det inte: den risken har funnits med oss ​​under hela vĂ„r arts existens och Ă€r mindre nu Ă€n nĂ„gonsin. Till exempel dödade digerdöden pĂ„ 1300-talet en betydande del av alla mĂ€nniskor. Justinianska pesten pĂ„ 500-talet hade Ă„samkat jĂ€mförbar skada och utan tvekan utlöst Europas mörka medeltid. Den inhemska befolkningen i Amerika utplĂ„nades nĂ€stan av sjukdomar som en bieffekt av förbĂ€ttringen av fartyg.

Om inte av pest, sĂ„ skulle det romerska riket lĂ€tt ha kunnat störtas av till exempel kumulativ blyförgiftning, som vissa historiker har föreslagit – det vill sĂ€ga genom en bieffekt av deras mĂ„nga anvĂ€ndningar av bly, inklusive i mat och i deras mycket beundrade rörledningar som rĂ€ddade mĂ„nga liv. Om bly hade varit lite giftigare hade de kanske aldrig vetat det. De hade inte tillrĂ€ckligt med vetenskaplig kunskap för att testa eller kvantifiera faran. Inte heller förbĂ€ttrades deras teknik tillrĂ€ckligt snabbt för att hitta bĂ€ttre sĂ€tt att förse sina medborgare med vatten.

ÄndĂ„ skulle framsteg – antibiotika, vaccination eller till och med förklarande kunskap om hur sjukdomar fungerar – ha kunnat sĂ€tta stopp för alla dessa gissel. Inget annat hade kunnat göra det. Varje art vars medlemmar hade kapacitet för innovation, Ă€r nu utrotad, förutom vĂ„r, och genetiska bevis visar att det var en nĂ€rgĂ„ngen sak. Alla av dem, och varje tidigare civilisation som har fallit, kunde ha rĂ€ddats genom snabbare innovation. I dem alla ledde lĂ„ngsam innovation till att olösta problem ackumulerades tills, förr eller senare, nĂ„got nytt hot frĂ„n naturen eller andra mĂ€nniskor utgjorde ett problem som deras civilisation inte skapade kunskapen för att lösa innan den kollapsade.

Än idag dödar eld fortfarande; men den Ă€r Ă€ndĂ„ viktigt för mĂ€nniskors vĂ€lfĂ€rd. Och Ă€r fortfarande nödvĂ€ndig för ytterligare innovation och förbĂ€ttring. VĂ„ra brandbilar drivs fortfarande av den. VĂ„ra rymdskepp kör fortfarande pĂ„ den – men enbart för att en pessimistisk trend som stigmatiserar kĂ€rnkraft har beaktats i Ă„rtionden. Ingenting kan eliminera fara, ens frĂ„n oförutsedda bieffekter av framsteg. DĂ€rför Ă€r försiktighet alltid nödvĂ€ndig. Den första flygningen av ett flygplan bör inte transportera passagerare. Man ska inte lita pĂ„ det första rovdjuret đŸș som verkar vĂ€nligt. Men det finns ocksĂ„ fara frĂ„n immateriella fiender inom oss, som tabun och pessimism. SĂ„ man bör inte avstĂ„ frĂ„n möjligheten att experimentera med att anvĂ€nda sig av vargen. Utan att sjĂ€lva inse det just dĂ„, skulle dessa försök leda till uppkomsten av en ny art 🩼 som skulle visa sig till enorm nytta – dĂ€ribland vĂ€gledning av blinda mĂ€nniskor under Ă„rtusenden innan blindhet botas.

Dessutom kan Àven den mest försiktiga politiken endast förhindra en begrÀnsad klass av risker: de förutsebara. De kanske inte Àr de farligaste, precis som de största fördelarna kanske inte Àr resultatet av den mest lovande innovationen.

Elden var inte bara alltid farlig och nyttig, det var hjulet ocksĂ„. Ett spjut kan skada eller döda dina vĂ€nner, inte bara din middag. Med klĂ€der kom inte bara skydd utan Ă€ven kroppslöss. Med jordbruket kom inte bara en mer pĂ„litlig matförsörjning utan ocksĂ„ hĂ„rt, enformigt arbete – och plundring av hungriga banditer.

Varje lösning skapar nya problem. Men de kan vara bÀttre problem. Mindre av det onda. Fler och större glÀdjeÀmnen.

Det Àr det som Àr framsteg. Det Àr det som Àr mest synligt idag. Och det Àr vad cynismen dÀrför mÄste smutskasta, fördunkla och argumentera bort om den ska göra sig sjÀlv, och pessimismen, ytligt rimlig.

SÄ lÄt oss istÀllet upphöja mÀnniskor och deras idéer, och deras civilisation och dess prestationer. Och lÄt oss bara beklaga att deras fel, felsteg och missuppfattningar, inte minst pessimism och cynism i sig, inte rÀttas till snabbare.

David Deutsch

David Deutsch Àr professor i fysik vid University of Oxford. Han var pionjÀr inom omrÄdet kvantberÀkning och tilldelades 2021 Isaac Newton-medaljen och priset för att "grunda disciplinen som heter 'quantum computation' och etablera dess grundlÀggande idé, nu kÀnd som "qubit".

Han Àr ocksÄ författare till de bÀstsÀljande böckerna The Fabric of Reality och The Beginning of Infinity.


Bli gÀrna en del av vÄrt globala community av faktabaserade optimister.

Just nu har vi ett specialerbjudande: Ett Är för endast 250 kronor (ordinarie pris 1000 kronor/Är). Erbjudandet gÀller endast till 27 februari.


Kolla ocksÄ in Kevin Kellys Ett manifest för optimism:

💡 Kevin Kelly: Ett manifest för optimism
Kevin Kelly har grundat Wired och författat flera böcker, bland dem “The Inevitable”. För Warp News lĂ€gger han fram sina argument för optimism.

1.Se min bok The Beginning of Infinity.
2. T.ex. i sin bok Conjectures and Refutations.
3. Namnet pÄ hans hyllade tv-serie och bok.
4. Se Matt Ridleys The Rational Optimist.
5. Vi har denna berÀttelse via den romerske poeten Ovidius i hans berÀttande dikt Metamorphoses (8 e Kr).
6. Det var ocksÄ namnet pÄ en inflytelserik rapport frÄn 1972.


FĂ„ ett gratis veckobrev med
faktabaserade optimistiska nyheter