Toppen! Nu är du prenumerant på Warp News
Härligt! Genomför ditt köp i kassan för full tillgång till Warp News
Varmt välkommen tillbaka! Du är nu inloggad.
Tack! Kolla din inkorg för att aktivera ditt konto.
Klart! Din faktureringsinformation är nu uppdaterad.
Uppdateringen av faktureringsinformationen misslyckades.
🤖 Vilket namn har du gett din robotdammsugare?

🤖 Vilket namn har du gett din robotdammsugare?

Vad händer om du säger åt någon att slå sönder en söt liten robot-dinosaurie som heter Mr. Spaghetti? MIT-forskaren Kate Darling testade fem grupper och resultatet säger mycket om vår relation till robotar - och varför vi namnger dem.

Mathias Sundin
Mathias Sundin

För ett par år sedan sparkade ingenjörer på Boston Dynamics roboten Spot, filmade det, la upp det på YouTube och folk blev riktigt arga.

De sparkade inte på Spot för skojs skull, utan för att visa hur bra roboten var att hantera den typen av störningar. Det spelade ingen roll. Människor blev förbannade ändå.

Kate Darling forskar på robot-mänsklig interaktion på MIT och hon har en söt robot-dinosaurie som heter Mr. Spaghetti.

Döda Mr. Spaghetti

För några år sedan gjorde hon ett experiment. Hon gav fem grupper av människor en robotdinosaurie vardera, bad dem att namnge den, klappa och interagera med den. Roboten har rörelsesensorer, så om du till exempel kliar den på halsen stängs ögonen kärleksfullt. Om du håller upp den i luften i svansen gnyr den olyckligt.

Mr. Spaghetti & Kate Darling, MIT.

Efter ett tag sa hon åt grupperna att förstöra dinosaurien.

De vägrade.

Alla fem grupper sa nej, de tänkte inte döda roboten. Den var redan död. Det var en robot utan känslor, men de kunde ändå inte förmå sig att förstöra den.

OK, sa Kate, döda en av de andra teamens dinosaurier då, så låter jag er leva. De vägrade till och med att göra det.

Kate ökade trycket: "Om någon inte förstör en av robotarna kommer jag att slå sönder dem allihopa."

Slutligen klev en kille fram, tog upp yxan och drämde den i huvudet på en liten dinosaurie. Det blev helt tyst i rummet.

Vilket namn har du gett din robotdammsugare?

Över 80 procent namnger sin robotdammsugare eller robotgräsklippare. När iRobots kundtjänst säger till människor: "Skicka in din Roomba så skickar vi dig en ny," vägrar människor ibland. De vill att iRobot ska fixa vad som är fel med Rosie, Dusty eller Jeeves, men de vill inte ha en ny robot.

I HBO: s Westworld kan du besöka en vilda västern-park full av helt mänskliga robotar. I tv-serien behandlar besökarna ofta robotarna riktigt dåligt. De våldtar dem, torterar dem och dödar dem.

"Robotar" i Westworld.

Det skulle troligtvis inte hända om det fanns en riktig Westworld-park.

Jag är säker på att folk skulle älska att besöka en sådan park, men om vi har svårt att förstöra en söt men död robotdinosaurie, kommer inte många människor klara eller vilja döda en supermänsklig robot.

Humankind

Människor är oftast goda. Holländske historikern Rutger Bregman visar detta i sin nya bok: Humankind: A hopeful history.

“For centuries western culture has been permeated by the idea that humans are selfish creatures. That cynical image of humanity has been proclaimed in films and novels, history books and scientific research. But in the last 20 years, something extraordinary has happened. Scientists from all over the world have switched to a more hopeful view of mankind.”

Boken är fylld med exempel och revideringar av gammal forskning. En berättelse sticker ut, som påminner oss om vad Westworlds författare tror om människor: William Goldings Flugornas herre.

Många tror att mänskligheten är som den boken. Om du skrapar på ytan försvinner godheten. Men i boken berättar Bregman den verkliga historien om Flugornas herre.

Verklighetens Flugornas herre

1965 hamnade sex pojkar 13 till 16 år gamla på en öde ö i 15 månader.

“The kids agreed to work in teams of two, drawing up a strict roster for garden, kitchen and guard duty. Sometimes they quarreled, but whenever that happened they solved it by imposing a time-out. Their days began and ended with song and prayer.”

En av pojkarna bröt benet. De spjälade benet med pinnar och gav honom mat. Först livnärde de sig på kokosnötter och fågelägg, senare hittade de bananer och kycklingar i en gammal övergiven bosättning.

I september 1966 räddades de. Den lokala läkaren var förvånad över deras utmärkta hälsa och det perfekt läkta benet.

Pojkarna är fortfarande vänner än idag.

“It’s time we told a different kind of story. The real Lord of the Flies is a tale of friendship and loyalty; one that illustrates how much stronger we are if we can lean on each other.”

Mathias Sundin

📝 Få en dos faktabaserad optimism varje vecka.

Bli en del av över 15 000 optimistiska, framtidsinriktade prenumeranter som vill att framtiden kommer snabbare.