En gång är ingen gång, två gånger är en tradition. Förra året kritiserade jag årets Nobelpristagare i litteratur, Han Kang, för hennes pessimistiska syn på mänskligheten. En syn hon tycks dela med årets Nobelpristagare, László Krasznahorkai. Så nu är jag kritisk igen. Både för att jag tycker han har fel och för att hans åsikt är så banal.

Krasznahorkai inledde sin Nobelföreläsning med att deklarera att han saknar hopp.

"I samband med detta Nobelpris ville jag ursprungligen dela mina tankar om hoppet med er, men för mig har hoppet slutgiltigt sinat, så jag kommer nu att tala om änglar."

Det förlorade hoppet kommer av att människan slutat vara människa.

Han hyllar dåtidens människa. Det är vackert.

"Du kom på hjulet, du kom på elden, du kom på att samarbete är din enda chans...".

Och fortsätter:

"...din till synes språngartade utveckling befäste och förökade din sort på Jorden, du samlades i horder, byggde samhällen, skapade civilisationer, och du fick den mirakulösa förmågan att inte dö ut..."

Denna hoppfulla människa fortsätter in på 1900-talet, men här någonstans verkar det ta slut:

"...slutligen flög du upp i luften, du lämnade fåglarna bakom dig, och så flög du till Månen och tog de första stegen där..."

För nu börjar tekniken förstöra människan, menar han.

"... i takt med dessa historiska kliv, började du plötsligt sluta tro på någonting alls längre, och med hjälp av de verktyg du skapat och som förintat fantasin återstod bara ett mycket kortsiktigt minne..."

Han säger inte att tekniken i sig är ond, utan att tekniken förändrat människan på ett sätt som berövat henne vissa tidigare förmågor. Våra egna tekniska prylar förstör vår fantasi. De lämnar oss med bara korttidsminne. Därför släpper vi taget om kunskap, skönhet och moral.

Det är många som delar den här uppfattningen. Men den är inte på något sätt unik för vår tid. Vi vet att Sokrates för 2400 år sedan gnällde över vad som skulle hända när vi började skriva ner saker: Dåligt minne! (Det minns vi att han sa, eftersom Platon skrev ner det.)

Det tycks var något mycket just mänskligt att klaga på den tid man lever i och skönmåla det som var förr. Förra året gjorde Washington Post en fascinerande undersökning som grävde i frågan när det var bättre förr (som jag skrev om här). För om alla generationer tyckte det var bättre förr, när var förr som bäst? Var det på 1970-talet? 1950-talet? 1920-talet? Eller när då?

Det visade sig att folk inte var överens om ett särskilt årtionden – utan om en viss ålder. När folk hade blivit äldre, menade de att samhällets var som bäst när de var tonåringar.

Varje generation tror att när vi de var tonåringar hade samhället mest gemenskap, var mest moraliskt, hade den minsta politiska polariseringen, de lyckligaste familjerna, den mest tillförlitliga nyhetsrapporteringen, den bästa musiken, den bästa radioprogrammen, det bästa modet, den bästa ekonomin, de bästa filmerna, den bästa tv-programmen, de bästa sportevenemangen och den bästa matkulturen.

Allt detta får mig att tänka på Douglas Adams träffsäkra citat:

“Allting som finns i världen när du föds är normalt och självklart och bara en naturlig del av hur världen fungerar.
Allting som uppfinns mellan det att du är femton och trettiofem är nytt och spännande och du kan förmodligen göra karriär inom det.
Allting som uppfinns efter det att du fyllt trettiofem strider mot naturens ordning.”

Adams skrev det 1999, när folk klagade på den då nya tekniken internet.

László Krasznahorkai menar att människans positiva utveckling toppade vid månlandningen 1969. Sedan dess har det börjat glida utför och på senare tid försämrats så mycket så han tappat allt hopp.

Hur gammal var László Krasznahorkai 1969 när människan flög till Månen och tog de första stegen där?

Femton år.

Mathias Sundin
Arge optimisten