Förrädarna är ett ganska nytt tv-program som nu gör succé världen över. Den korkade självsäkerheten från några deltagare gör att en gammal frågeställning om demokratin poppar upp i mitt huvud igen.

Förrädarna hade premiär i Nederländerna och har nu spritts till ett trettiotal länder. För dig som inte sett det går programmet till så här:

Ett tjugotal personer åker till ett slott där de isoleras från omvärlden. Under några dagar ska de utföra uppdrag och tävla om en summa pengar. Så här långt inget ovanligt mot hundratals andra tv-program.

Men tre av deltagarna utses till förrädare och resten till trogna. De trogna vet inte vilka förrädarna är, medan förrädarna vet vilka de andra förrädarna är och därmed också vilka de trogna är.

Programmet följer sedan ett mönster:

• Varje kväll träffas alla deltagare (både förrädare och trogna) och röstar ut en person, som de tror är förrädare.
• På natten möts förrädarna själva, planerar och bestämmer dessutom vem som ska mördas under natten.
• På morgonen ses alla som överlevt vid frukost och därefter tar dagens uppdrag vid.

Det är viktigt för de trogna att få ut alla förrädare, eftersom om exempelvis en förrädare och tre trogna är kvar på slutet så vinner förrädaren själv hela prispotten. Om det bara är trogna kvar så delar de på prispengarna.

Korkad självsäkerhet

Jakten på förrädare kombinerat med bristen på verkliga belägg skapar en intressant dynamik. Om inte en förrädare försäger sig så finns det inget sätt för de trogna att veta vem som är förrädare.

Trots det finns det varje säsong alltid några trogna som är helt säkra på vem eller vilka som är förrädare.

"Jag VET att han är förrädare!"

"Det är hundra procent säkert att hon är förrädare!"

Deklarerar de – utan bevis eller ens några indicier. Det är ofta en känsla de har, eller ett beteende som de tolkar som misstänkt.

En sorts korkad självsäkerhet.

Vid ett tillfälle bestämmer sig en trogen för två personer som förrädare bara sekunder efter att de utsetts. Det finns alltså absolut ingenting att gå på. Den ena personen är en förrädare, den andra är det inte men hon är lika säker på att båda är förrädare.

Ja, det vore väl inte hela världen, om det inte alltid blir så att ett antal andra deltagare hakar på och röstar ut den personen. De har heller inget att gå på, förutom att en person påstår sig – utan belägg – veta att personen är förrädare.

Detta beteende ställer en viktig fråga om vår demokrati, eller rättare sagt: Försvaret av vår demokrati.

Starka ledare eller starka individer?

Jag har här på Warp News skrivit flera artiklar om demokrati. Inte "bara" att det är moraliskt rätt, utan mänsklighetens främsta uppfinning. Den frigör nämligen, mer än något annat, människors inneboende potential. Vilket i sin tur leder till framsteg och bättre levnadsvillkor (inte bara, men överlag.)

Idag och genom historien har vi sett flera exempel på den där sortens oerhört självsäkra ledare som får med sig människor. Det vore ju inte så konstigt om de får med sig människor som redan tycker ungefär som de själva, och övertygar en del andra om att de har rätt. Men det som också sker är att gott om personer vänder 180 grader i sina uppfattningar.

Jag som i över 20 års tid följt amerikansk politik nära (en gång hade jag Sveriges största blogg om just amerikansk politik) har på ganska nära håll sett det ske med stora delar av republikanska partiet. I frågor som frihandel, federala statens budget, Nato och Ryssland gjorde man på kort tid nära nog en helomvändning.

Man har inte bara röstat på en person som tycker annorlunda i några frågor, väljarna har själva bytt åsikt. Samtidigt har flera av de redan valda republikanerna i kongressen inte bytt åsikt, men mestadels tigit still. Eller som i fallet Marco Rubio böjt knä och krökt rygg samtidigt.

Det här är som sagt inget unikt amerikanskt, bara det jag känner bäst.

Ett starkt ögonblick för mig inträffade 2015. Jag var på resa i USA ihop med mitt utskott i riksdagen. Då både jag och Andreas Norlén var mycket intresserade av amerikansk politik, såg vi till att förlägga resan så att vi kunde se lite av det då pågående primärvalet i South Carolina.

På kvällen var vi på valvaka hos just Marco Rubio (inte för att vi stödde honom, han hade valvaka i närheten av där vi bodde.) Väl där hamnade jag i samtal med en mycket trevlig amerikansk herre. Han var allmänbildad, nyanserad och stor anhängare av John McCain, Mitt Romney och nu Rubio. Den trevlige herren gillade inte Donald Trump. Tvärtom var han stark motståndare till det mesta han stod för (precis som 2015 års version av Rubio.)

Efter en stund frågade jag vad han skulle göra om Trump ändå tog hem nomineringen. Skulle han rösta på Hillary Clinton då?

Nej! Absolut inte! Aldrig i livet! Över hans döda kropp! Aldrig att han skulle rösta på henne eller någon demokrat.

Att byta åsikt är såklart okej. Likaså är det bra i en demokrati om en åsiktsströmning fångas upp att politiska partier (oavsett om man själv gillar åsikten eller inte.) Men den där sortens mentalitet är skadlig. Den bidrar till att så många på så kort tid kan snurra 180 grader i flera viktiga frågor. Och den finns i alla politiska läger, men i varierande styrka. Man följer den som leder det egna laget. När ens hemmalag gör något är det okej, när motståndarna gör det är det fruktansvärt.

Hur vaccinerar vi oss mot följa John?

Vår demokrati och politik är såklart inte så enkla som Förrädarna. Alla självsäkra ledare är inte korkade, eller vill leda samhället i en mer auktoritär riktning. Det är Följa John som är största problemet.

Hur utformar vi ett samhälle där så få som möjligt följer en ledare bara för att den är väldigt kraftfull och andra följer denne? Eller för att vi är så arga på motståndarna att vi accepterar allt den egna sidan gör.

Det första som Förrädarna visar är behovet av institutioner. Med domstolar, yttrandefrihet och fria medier finns mekanismer som motverkar att någon helt utan grund pekas ut.

Men jag tänker mest på två andra förhållningssätt:

Antingen ser vi till att ha bra, starka ledare, som i demokratisk anda håller den korkade självsäkerheten stången och försvarar de demokratiska institutionerna.

Eller så stärker vi individen så att den har större motståndskraft att tänka och agera självständigt, även om någon vrålar "Simon says".

Jag tror ju klart mest på det senare, men den är också otydligast hur man uppnår. Ska en stark ledare uppfostra oss att tänka självständigt? Det känns som en motsägelse.

Jag har inga tydliga svar (ingen korkad självsäkerhet här!), men vi måste försöka vara mer toleranta med de som inte tänker och agerar som alla andra.

För Förrädarna visar även behovet av dem.

Nästan varje gång någon korkad självsäker deltagare pekar med hela handen, brukar i alla fall en annan deltagare opponera sig. De står upp mot ledaren. Ofta misslyckas de, men ibland kan deras motstånd visa att kejsaren är naken och attacken ebbar ut. Mest framgångsrika är dissidenterna när de inte är ensamma. Det räcker ofta att en person till säger ifrån.

Ifall det alltid är flera personer som vågar säga ifrån, kommer den korkade självsäkerheten vara mycket mindre farlig.

Mathias Sundin
Arge optimisten