Tänk på den person som du ser mest upp till. Jag har fått frågan många gånger men haft svårt att svara. Nej det var en lögn, det är bara rockstjärnor som får sådana frågor av överambitiösa journalister.
Vi andra behåller de vi ser upp till i hemlighet. Ett tag var det hur som helst Astrid Lindgren, hon som fick lämna bort sitt barn på grund av fattigdom och social skam, hon som skrev på kvällarna efter nattning om döden, för att det behövs barnböcker om döden också.

Men jag har nog ändå alltid vetat att den jag ser mest upp till av alla är min morfar Åke, som dog när jag var två år gammal. Jag hann inte lära känna honom men har hört berättelser om honom hela livet. Han hade ett sorts riv inombords. Som hovar som krafsar i marken inför ett lopp.

För några dagar sedan satt jag i en taxi med en korpulent taxichaufför som började prata med mig. Han var gladlynt men han brann också - av iver och idéer. Han delade med sig av sina planer att pressa kommunen på att sätta upp laddstolpar strategiskt så att han kunde satsa på eltaxibilar, och han ville rikta in sig på en särskild lokal marknad - och han ville få upp solceller på taket - och vi diskuterade hur han eventuellt kunde börja med drönartransporter.
Han påminde mig om min morfar.

Tänk på den person som haft det största inflytandet på dig.

Morfar växte upp under mycket enkla förhållanden. Så enkla att han blev retad av barnen i skolan för att han ibland hade hö i skorna istället för stickade strumpor. Han fick börja jobba i skogen som 13-åring, och sedan blev han dräng. Han var så liten att hans husbonde lånade honom en stor skjorta för att han skulle se större ut.

Men husbonden såg Åkes potential och lånade honom en liten summa pengar för att starta sitt eget företag när han var i 20-årsåldern. Åke köpte en taxibil - och sedan blev det fler. Tillsammans med min mormor byggde han upp ett åkeri med flera olika inriktningar inom transport, med fler än 20 anställda. Ibland anställde de personer som hade det tufft - för alla ska få en chans.

Han var glad, gillade travhästar och var en fantastiskt historieberättare. Han gick alltid och klippte sig hos sin talangfulla svåger som inte hade det lika gott ekonomiskt. Han jobbade jämt. Och som chaufför var han med om alltifrån bilfödslar till dödsfall. En del gamla tanter vägrade åka med någon annan än min morfar.

Trots att jag bara har ett enda minne av min morfar är det som att jag vet precis hur han var. Minnet är från en midsommar och jag kan höra en bullrig, varm och energisk röst än idag, 26 år senare.

Nåväl, minnen har en tendens att förstärkas men kanske minnet också skalar bort det onödiga och tar fram det viktiga.

Åke fick en stroke. När han låg på sjukhuset och en dag insåg att hans dagar var räknade ska han ha sagt "åh, jag som hade tänkt att skaffa höns". Döden var oläglig, han hade ju planer.

Tänk på alla sätt positivitet driver dig till allt det som är fint i livet. Själv har jag försökt att anamma min morfars driv. Men som den millennial jag är har det tagit andra former - skrivande exempelvis.

När taxichauffören jag åkte med stannade utanför mitt hem gick han ut, och såg lite skamsen ut, han hade händerna i fickorna och ryckte lite på axlarna.
Jag sade "det viktigaste är ju att du inte är rådlös" och han sade "jag har så många drömmar, så många planer, men vi får se".
Men då insåg jag att det inte var en riktig skamsenhet, inuti brann det lika starkt om inte starkare, utan det var den sorts skamsenhet man visar upp för att ens passion inte ska skrämma andra. Därför att andra som inte är som taxichauffören eller min morfar är lite mer modesta.

Att lägga planer efter varandra och sy kanten på den ena drömmen till kanten på den andra drömmen, är optimism. Må det vara solceller eller höns.