Religiöst beteende i sekulär tid

Du sitter med vänner på ett kafé. De fyra som beställt före dig har alla tagit en bulle. När det blir din tur säger du "en glass, tack." Ingen säger något. Ändå skiftar något i luften.

Det är en löjlig situation. Ingen bryr sig egentligen om vad du äter. Ändå känner ni det. En mikroskopisk spänning. En osynlig fråga som hänger kvar en halv sekund för länge.

Att välja glass när alla andra valt bulle är inte religion med gud och kyrka, men det är religion i sin mest grundläggande form. En osynlig spricka i väven av gemenskap, den som alla runt bordet projicerar sina värderingar och tyckanden på, och ständigt söker av efter tecken på att alla drar åt samma håll. Eller att de inte gör det.

Vad som är religion, hur det uppkom och varför de fortfarande finns är något jag nyligen utforskade genom Robin Dunbars bok How Religion Evolved. Den gav mig ett nytt perspektiv på religion och den bidrog i hög grad till vidare tankar om hur religion i högsta grad fortfarande är påtaglig trots att samhället blivit allt mer sekulariserat.

Dunbar menar att religion inte utvecklades primärt för att förklara världen utan för att skapa social sammanhållning. Genom gemensamma ritualer, sånger och berättelser kunde större grupper hålla ihop och samarbeta. Det gav evolutionära fördelar. Religiösa gemenskaper blev starkare, mer långlivade och mer framgångsrika än grupper utan dessa inslag.

Hittills har man inte hittat någon kultur någonstans som inte praktiserar någon religion överhuvudtaget. Religion verkar alltså vara djupt inbyggt i hur vi fungerar som människor. Dunbar menar att religion är en lika naturlig del av människans natur som skratt, vänskap, kärlek och har förmodligen funnits ända sedan språket uppkom.

Numera lever många av oss i sekulära sammanhang men om religion är en lika naturlig del av oss som skratt, kan vi verkligen ha släppt den? 

Religion utan gud

När jag väl började tänka på religion som något naturligt blev det uppenbart att den finns överallt omkring mig. Den har bara tagit nya former. Man kan dela upp dessa uttryck i två grundläggande mänskliga drivkrafter.

För det första har vi ett djupt rotat behov av stamtillhörighet. Robin Dunbar betonar att religionens främsta syfte var att skapa social sammanhållning, och det behovet har inte försvunnit. Idag hittar vi våra församlingar på nya platser. Det märks i en extrem varumärkeslojalitet, där kritik mot en produkt kan uppfattas som ett personligt angrepp, eller inom sportens värld. Där lever de religiösa mekanismerna genom strikta ritualer och en knivskarp uppdelning mellan vi och dem, vilket skapar en omedelbar gemenskap med främlingar som bär samma färger.

För det andra bär vi på ett outsinligt behov av ordning och mening. Som Nassim Taleb visar i sina analyser av slumpen har människan förtvivlat svårt att acceptera det kaosartade. Vi ser mönster där det inte finns något. Vi ser mening där det egentligen bara finns slump. Vi har magiskt tänkande (oftare än vi vill erkänna). Vi föredrar en dålig förklaring framför ingen förklaring alls. Där den traditionella religionen erbjöd svar på livets stora frågor, ser vi idag hur konspirationsteorier ger en (dålig) förklaring som är lättare att acceptera än att behöva inse att något är för komplext för att faktiskt förstå. En föreställning om en dold plan är helt enkelt lättare för vår hjärna att hantera än tanken på att världen oftast är helt slumpmässig och oöverblickbar.

Dessa exempel visar fragment av religion. Församlingen, ritualerna, mytbildningen. De existerar var för sig, utspridda i vår sekulära kultur. Det finns dock ett fenomen som visar hela mekanismen samlad, nämligen vår tids dystopidyrkan.

Gruppdynamikens tysta regler

I varje gemenskap finns outtalade regler för vad som är rätt och fel att tycka och säga. I kyrkan bekänner man sin tro och följer dogmerna. I sekulära grupper bekänner vi oss genom att signalera våra värderingar. Vi visar tillhörighet genom att dela rätt uppfattningar, reagera på rätt saker, markera mot de som tycker fel och vara lite mys-upprörda över rätt problem.

I många sammanhang finns en outtalad överenskommelse om att världen går åt fel håll. Klimatet, demokratin, ungdomars psykiska hälsa, tillit mellan människor. Detaljerna varierar mellan grupper men grundberättelsen är densamma. Det var bättre förr, och det blir värre.

Denna berättelse fungerar som en troslära. Man visar tillhörighet genom att dela den, genom att gemensamt beklaga sig över sakernas tillstånd. Det finns något nästan mysigt i gemensam oro. Man “lider” tillsammans. Man visar omsorg genom att dela varandras bekymmer. Att delta i denna ritual bekräftar att man tillhör gruppen och delar dess värderingar.

Gruppdynamiken fungerar genom belöning och bestraffning. Den som bekräftar gruppens världsbild får positiv feedback, likes, instämmanden och bekräftelse. Den som utmanar gruppens grundläggande antaganden möts av misstro, ifrågasättanden eller tystnad. Belöningssystemet är subtilt men kraftfullt. Vi lär oss snabbt vilka åsikter som ger sociala pluspoäng och vilka som kostar.

Den som inte deltar fullt ut bryter mot gruppens moraliska överenskommelse. I en gemenskap där det är en dygd att erkänna hur illa allt är blir optimism nästan en synd. Inte för optimismen i sig utan för illojaliteten mot gruppen. Man är en kättare.

Att vinna status genom hängivenhet

Hugo Mercier visar i boken Not Born Yesterday att man i subgrupper ofta belönas extra för att vara mest hängiven och ta mer extrema ställningar. Det räcker inte att bara hålla med. Den som visar störst engagemang, tänjer på gränserna och tydligast markerar mot avvikare får högst status.

Detta driver grupper mot allt mer renodlade positioner där måttfullhet kan uppfattas som svaghet eller illojalitet.

Det är ett mönster vi känner igen från religionen. Den som är mest from, som fastar längst, som offrar mest, får högst anseende. I sekulära sammanhang ser vi samma dynamik. Den som är mest upprörd över orättvisor, som tar tydligast ställning, som allra minst kompromissar med fel åsikter, vinner mest respekt inom gruppen.

Detta skapar en tävling i renlärighet som gradvis flyttar gruppens centrum. Det som igår var en extrem ståndpunkt blir idag standard, och imorgon krävs något ännu mer uttalat för att visa verklig hängivenhet. Måttfulla röster tynar bort eller tiger, inte för att de ändrat uppfattning, utan för att kostnaden för att tala blir för hög.

Genom att vara den som tydligast markerar mot kättaren vinner man social status, och det är i denna jakt på gruppens erkännande som den subtila kostnaden för att avvika blir som mest kännbar.

Varför pessimism?

Varför har just pessimism blivit en av vår tids dominerande troslära? En del av svaret är biologiskt. Vi är förstås biologiskt disponerade för detta beteende. Negativitetsbias gör att våra hjärnor reagerar starkare på hot och problem än på positiva nyheter. Att vi ens existerar är för att våra förfäder hade denna överlevnadsmekanism. Domedagsbudskap fastnar. Goda nyheter rinner av. Därför kan en mörk världsbild kännas mer verklig än faktiska data.

Pessimister kan verka smarta och ansvarstagande. Optimister avfärdas lätt som naiva eller enfaldiga. Det mest störande är inte ytlig eller okunnig jajamensan-optimism. Den är ju lätt att avfärda som dum eller ignorant. Det verkligt provocerande är välinformerad, lugn och icke-provokativ optimism. Är den välgrundad i fakta och data går det inte längre att avfärda personen som okunnig. Då återstår bara att ifrågasätta motiven och misstänkliggöra.

Att säga "det var bättre förr" kräver ingen precision. Det är känslomässigt sant även om det är faktamässigt falskt. När någon, till exempel jag, istället säger "nej, det var sämre förr på nästan alla mätbara sätt", gör det sorgen överflödig. Det handlar inte om fakta utan om tillhörighet. Att ifrågasätta gruppens konsensus uppfattas som ett hot mot gemenskapen själv.

Att förstå sin egen natur

Ingen av oss är immun mot religionens mekanismer. Eftersom religiöst beteende uppenbarligen är en del av vår mänskliga natur påverkas vi alla av behovet av grupptillhörighet, moraliska ramverk och ritualer. Vi dras alla till gemenskaper som bekräftar vår världsbild. Vi känner alla den där värmen när någon instämmer i våra bekymmer, och kylan när någon ifrågasätter dem.

Att förstå dessa mekanismer gör oss inte fria från dem. Däremot ger det oss en möjlighet att reflektera. När vi känner igen vårt eget religiösa beteende i sekulär förklädnad kan vi fråga oss om beteendet verkligen tjänar oss väl?

Och nästa gång någon utmanar universums ordning genom att välja glass när alla andra valt bulle så se det som en övning. Även om det skaver lite lite grann så är det ju de som vågar utmana som faktiskt får saker att hända i slutändan. Det borde väl uppmuntras?

Tobias Wahlqvist

(Och personen var förmodligen bara sugen på en kula hallonlakritsglass, inte ute efter att omstörta samhällsordningen. Även om det känns så i dina religiösa instinkter.)