Onostalgisk (är det ens ett ord?)

Jag är extremt onostalgisk, tänker sällan tillbaka, föredrar det som är nytt över det som är gammalt och kan lätt bli irriterad när folk drömmer om hur bra det var förr.

Dels tror jag det handlar om en rädsla. Om folk blir för nostalgiska riskerar det att spilla över i omotiverad kritik av det som är nytt, och jag vill att vi reser snabbare mot framtiden, inte långsammare.

Men så stötte jag på ett ord som gör att jag kan tillåta mig att vara lite nostalgisk. Och hjälpa andra att bättre hantera sin sorg över det som gått förlorat:

Teknelegi.

Det är inte en felstavning, utan en sammansättning av två ord: Teknologi och elegi. En elegi är en klagodikt över något som gått förlorat eller tidens gång. Mer melankoli och vemod än djup, svart sorg.

Det är poeten Sasha Stiles som har skapat ordet, och det är även titeln på hennes bok.

Hon beskriver teknelegi som en blandning av optimism och vemod.

Teknologin står för framsteg, framåtrörelse och den där svindlande känslan som följer när man testar det nya. En känsla av möjligheter, nyhet och förväntan inför vart det kan föra oss, vilka dörrar det kan öppna, vilket nytt kreativt territorium det kan leda oss till.

Det kombineras med den poetiska elegins sorgsna hyllningar till det som förlorats. En insikt om att innovation alltid för med sig obsolescens. Framsteg har alltid en kostnad. Det är inget nytt för dagens teknik, utan har präglat mänsklighetens hela resa.

För så är det ju. Det kan även jag hålla med om. När något nytt tar över, glöms något annat bort. Även om det nya oftast är bättre, och man faktiskt inte vill ha tillbaka det gamla, så kan det vara okej att känna saknad över det som försvann.

Ordet teknelegi kan hjälpa oss att bearbeta känslorna över det samhälle som inte längre finns, men inte fastna i nostalgin. Utan istället samtidigt se fram mot det nya.

Mig hjälper det att vara mer tolerant mot nostalgin. Nyligen läste jag en text av Rickard Swartz i Dagens Nyheter, och ju längre jag kom desto mer ökade irritationen. Han beskrev hur översättning av AI förstörde kommunikationen med hans ungerske vän. Då ungerska och svenska är vitt skilda har tyska varit deras gemensamma språk. Men det är ingen grammatiskt korrekt tyska.

" I alla år har det tyska språkets övergud tvingats sitta i sin himmel och lyssna till vår skamlösa misshandel av hans skapelse, hållit sig för öronen och säkert mer än en gång övervägt att slutgiltigt sätta stopp för eländet", skriver Swartz.

När Swartz nyligen fick ett brev från sin vän kändes det annorlunda. Hans tyska var plötsligt mycket bättre, nära nog perfekt.

En AI hade fixat till hans språk.

"Visst – det var han. Men inte som förr", skriver Swartz. "Jag hittade inte längre hans systematiska grammatikaliska fel, förkärlek för vissa ord och vändningar, ”ungarismer” som smugit sig in i hans tyska."

Här i texten började jag muttra för mig själv. Men snälla nån, är det nu dåligt att folk kan kommunicera bättre?! En lösning på ett problem görs till ett problem. Vilket dravel...

Men så kom jag på mig själv. Teknelegi!

Plötsligt kunde jag ta in Swartz känsla. Hans vänskap fanns ju delvis i det unika som de delade. Det oputsade språket var en del av hans vän – som nu var borta. Såklart kan man känna sig vemodig över det.

Samtidigt kanske teknelegi kan hjälpa Rickard Swartz att känna hopp och entusiasm över att AI kommer hjälpa till att minska språkbarriärer mellan människor, och leda till att nya vänskaper bildas.

Finns det då inget jag, som framstegsextremist, saknar?

Efter min diskussion med Sasha Stiles började jag fundera. Efter ett tag kom jag på en sak: Videobutiker.

Jag saknar att gå ner till hörnet, länge stå och välja en film, köpa lite godis och läsk och sedan gå hem och sjunka ner i soffan. Det var en större händelse än att slå på en film på Netflix. En process, nästan en ritual, som gjorde helhetsupplevelsen bättre.

Det gör inte att jag vill att strömmad video ska försvinna, men det är skönt att få sakna och känna lite vemod över den tid som aldrig kommer tillbaka.

Mathias Sundin
Arge optimisten