Min amerikanska kärleksresa

Jag älskar USA. Eller älskade. Eller älskar fortfarande, fast lite mindre? På ett annat sätt? Det är komplicerat. Och som det alltid är när en kärlek svalnar – sorgligt.

Min kärleks första frö såddes på Pennsylvania Avenue i Washington D.C. år 2004.

Lite mer än 20 år senare stod jag med tårar i ögonen i Liberty Park och tittade på Frihetsgudinnan och undrade om skilsmässan var oundviklig.

Vi börjar från början.

Då, 2004, var bloggar det senaste och jag hade startat en. Jag pluggade till lärare och hade precis engagerat mig i ett politiskt parti, så jag skrev om lite allt möjligt. Eftersom det var valår i USA började jag skriva om valet mellan George W. Bush och John Kerry.

Att följa och skriva om amerikansk politik var som att titta på tv-serien The West Wing. Underhållande och samtidigt utvecklande. Jag sökte och fick lite pengar från en stiftelse för att få åka till USA vid valet.

Det var därför jag, mitt i natten, blev stående på ett nästan öde Pennsylvania Avenue, tittandes på den upplysta kongressbyggnaden. Här och där hördes dov musik från olika valvakor.

Jag hade hoppats att Kerry skulle vinna, men tippat att det skulle bli Bush.

Jag ryste till, både av kylan och känslan av att befinna mig mitt i maktens och händelsernas centrum. Det här ville jag fortsätta vara en del av.

Så jag fortsatte blogga, och åkte till USA allt oftare. Först mellanårsvalet 2006 och sedan hela tre gånger under 2008. Då var det presidentval igen och eftersom ingen sittande president ställde upp var det ett helt öppet lopp i båda partierna.

Barack Obama mot Hillary Clinton, John Edwards och Joe Biden. John McCain mot Mitt Romney, Rudy Giuliani, Ron Paul och Mike Huckabee.

New Hampshire är den första primärvalstaten, så dit åkte jag och fick mitt livs upplevelse. Det är en liten delstat, så inom 45 minuters bilresa fanns alla dessa kandidater tillgängliga på olika kampanjevent. Man kunde se dem, träffa dem och prata med dem. Jag hälsade på samtliga kandidater och pratade med John McCain.

Tyvärr lyckades jag bara få ur mig: "Hello, I'm from Sveeeeden".

Här skulle världens mäktigaste person väljas, och ändå kunde lilla jag som inte ens var amerikan, från lilla Sverige prata med kandidaterna. Vilket otroligt system!

Jag fick också lyssna på det mest fantastiska politiska tal jag någonsin hört live. Barack Obama i gympasalen på en skola i Concord. Vi fick vänta ute i kylan i över en timme, så tårna var stelfrusna när vi väl kom in. Men oj, det var det värt. Det var nästan läskigt hur påverkad jag blev. Så här skrev jag då:

"När Obama varvar igång och pratar om hope, då kan man gå ut och göra vad som helst för den mannen."

Efteråt skakade vi hand och även det fick en utvärdering:

"Hans handskakning och närvaro när han gick runt bland publiken var det bästa hittills. Eller kanske delad förstaplats med John McCain som också kändes mycket äkta."

Trots detta tal och att jag i de flesta fall höll med Demokraterna över Republikanerna, kom jag att engagera mig i John McCains presidentkampanj. Det var många åsikter jag inte delade med honom, men hans utrikes- och säkerhetspolitik trodde jag skulle vara den bästa för världen. Hans rakryggade stil och mod att utmana tilltalade mig.

Redan år 2000 såg han igenom Vladimir Putin. När hans motkandidat i den kampanjen (McCain ställde upp i presidentvalet första gången då) George W. Bush ville vänta och se, sa McCain:

"We know that he was a member of the KGB. We know that he came to power because of the military brutality ... I’m very concerned about Mr. Putin."

I valet 2008 varnade McCain för att Putins sikte nu var inställt på Ukraina.

Jag hade uppenbarligen inget emot Barack Obama, men mitt val föll ändå på McCain och sommaren 2008 spenderade jag en månad i Nevada med att knacka dörr för honom.

Alltid iförd en rätt speciell t-shirt, som kandidaten verkligen gillade, när jag återigen träffade honom på ett kampanjevent i Reno.

Jag fortsatte blogga och åkte gång på gång tillbaka till USA. Min blogg växte till den största svenska bloggen om amerikansk politik och jag blev allt oftare anlitad som kommentator i media. 2012 var jag en av tre experter i Svenska Dagbladet inför det årets presidentval.

Men så kom presidentvalet 2016.

Donald Trump åkte nerför en rulltrappa och lanserade sin osannolika kampanj.

Likt så många andra gav jag honom väldigt liten chans att lyckas. Tyvärr hade jag helt fel.

När Trumps segertåg drog fram blev det inte roligt längre. Han stod för nästan allt jag avskydde, både politiskt och personligt. Den utrikespolitik som McCain och större delen av republikanerna stått för vände han 180 grader på. Förutom alla andra av hans fel och brister.

Jag tappade lusten att kommentera, tackade nej till de flesta medieframträdanden och 2018 lade jag ner bloggen:

"När Donald Trump blev vald och så många vettiga människor röstade på honom var det inte roligt längre. Jag följer fortfarande med vad som händer, men inte alls som förr. Istället läser jag biografier om gamla presidenter och hoppas att jag ska vakna ur mardrömmen."

Jag kom att träffa John McCain ännu en gång. Han ledde en delegation till Sverige. Jag hade blivit riksdagsledamot och när de besökte riksdagen pratade jag kort med honom och visade bilden på oss två i Reno 2008. Han skrattade till och sa:

"Good memories, my friend, good memories."

2018 dog han och mitt inlägg om det blev bloggens sista.

En djupare kärlek

Men Trump dödade inte min kärlek till USA. För på alla mina resor lärde jag också känna USA utanför det politiska. Jag fick vänner och bekanta runt om i detta enorma land.

Jag bara älskade amerikanerna. De är så vänliga och generösa. Utan problem dyrkar de upp den mest tillslutna skandinav. De är optimistiska och lider sällan av småhetsvansinne. Jag lever upp när jag är i USA. Inget är omöjligt. Den amerikanska drömmen känns inte bara som en dröm.

Såklart finns det saker jag stör mig på. När vinnaren av Super Bowl utropar sig till världsmästare så kan man ju inte annat än ta sig för pannan. Kaffet är blaskigt, Fahrenheit obegripligt och datumsystemet likaså. Men det finns gott om saker jag stör mig på hos svenskarna också.

Kärleken till USA blev efterhand så djup att jag till och med började se min egen framtid där. En plats med mycket högre i tak. Större möjligheter – större allt. Där ville jag bo. Vid ett tillfälle försökte jag få visum för att flytta dit, men det gick inte. Hoppet levde dock vidare.

Skilsmässa?

Därför var chocken rent fysisk när jag landade i USA våren 2025 och plötsligt inte kände mig välkommen. Detta land, som tagit mot mig med öppna armar, ville nu inte ha mig.

Så kändes det i alla fall. Donald Trump hade blivit återvald till president. Ett horribelt och obegripligt beslut. En gång kunde vara ett misstag. Att han röstades bort efter fyra år gjorde att jag återfick en del hopp. Men att sedan återvälja karln igen?!

När jag landade där våren -25 höll han på att härja som mest. Skyhöga tullar, hot mot Grönland, attacker mot Ukraina, kölhalning av Zelensky. Något gick sönder i världens relation till USA – och i min egen.

Men efter ett par dagar försvann den inledande chocken. Något avgörande hade nämligen hänt: Jag hade börjat prata och umgås med amerikaner igen.

De finns där fortfarande. En del har spårat ur, men de flesta har det inte. De var som de var förr.

På vägen hem hade jag en lång mellanlandning i Newark, så jag tog en taxi till Liberty State Park, som ligger vid vattnet precis bredvid Frihetsgudinnan.

Symboliken var lika överdrivet löjlig som den kan vara i vissa Hollywoodfilmer. Där gick jag, med Frihetsgudinnan i bakgrunden, och tankarna på USA, mig själv och världen snurrande i huvudet.

Då infann den sig för första gången: En sorg. Jag började nästan gråta flera gånger.

Jag hade känt det redan när Trump valdes första gången och när jag lade ner bloggen, men nu var det starkare.

Detta land som jag älskade så mycket var borta. Amerikanerna fanns kvar, men den amerikanska drömmen var i bästa fall grumlig. Vad hade hänt med detta fina land, och framförallt: Vad skulle komma att hända?

USA hade börjat resan mot att bli en auktoritär, korrupt maffiastat, men hur såg fortsättningen ut? Sedan den där eftermiddagen i Liberty State Park har jag funderat och analyserat just det. Ibland – rätt ofta – tar känslorna över och jag blir uppgiven. Men så ser jag förbi de allra mest braskande rubrikerna och ser där glimtar av hopp. Som blänker rätt starkt ibland.

Diktatorns handbok

"Det som händer i USA följer nära en auktoritär handbok som varit vanlig genom historien och som används runt om i världen i dag", skriver Jamila Raqib, chef för AEI, som studerar och lär ut ickevåldsmotstånd.

Donald Trump följer handboken för wannabe-diktatorer. Han har tagit strypgrepp på det Republikanska partiet, som visade sig vara fullt av fega syltryggar. De politiker inom partiet som stått upp mot Trump är väldigt få.

Trump belönar lojalitet. Därför har han valt att förlåta Marco Rubio och JD Vance, som tidigare var mycket kritiska mot honom, men nu böjt knä och sitter vackert så fort husse knäpper med fingrarna.

Trump bestraffar alla som står upp mot honom, oavsett om det kortsiktigt missgynnar honom själv.

Signalen är tydlig. Är du lojal förlåts allt. Är du illojal kommer Trump använda alla vapen i sin arsenal för att förgöra dig.

Forskningen om hur demokratier förstörs visar att det nästan alltid följer samma mönster och på punkt efter punkt följer Trump det:

Oberoende institutioner politiseras. Trump har satt lojalister i ledningen för FBI och rasar mot den oberoende centralbankschefen som vägrar lyda. Rättsväsendet vänds mot politiska motståndare. Hans justitieminister levererar grundlösa åtal på beställning. Val och demokratiska processer delegitimeras. Trump hittade på att han vann valet 2020 och benådade dem som stormade kongressen för att stoppa maktöverlämningen. Medierna attackeras. Hans angrepp har pågått konstant sedan 2015, långt bortom vad som kan kallas legitim kritik. Kritiker och minoriteter avhumaniseras. Från sin allra första kampanj har han hånat alla sorters människor, inte minst de med funktionsnedsättning. Makten koncentreras. Genom strypkopplet på Republikanerna kontrollerar han i praktiken kongressen.

Demokratins handbok

Men demokratins försvarare har också en handbok. Gene Sharp såg hur Mahatma Gandhi och Martin Luther King framgångsrikt ledde icke-våldsrörelser och kom att ägna sitt liv åt att studera sådana revolutioner. Han grundade AEI och under årtionden av forskning samlade han på sig en diger kunskap om hur man med icke-våldsmetoder störtar diktatorer och besegrar ledare som försöker ta ett land i en auktoritär riktning.

Det är Gene Sharp som spridit kunskapen kring så kallade färgrevolutioner. I en diktatur känner sig varje enskild medborgare maktlös och ensam. Men när miljontals människor bär en färg, ser alla att det inte är så. Tvärtom är de väldigt många och därmed inte alls maktlösa. Det och andra metoder har störtat ett flertal tyranner och förtryckare runt om i världen, från Ukraina till Serbien och till Indien.

Vi ser nu hur ett aktivt motstånd håller på att organisera sig i USA. De behöver en bättre plan med tydligare taktik och strategi, men det börjar ta form och engagemanget är på rekordnivå.

Demonstrationer och andra protester mot Trump är fyra gånger så vanliga nu jämfört med hans första period. Det är inte bara i liberala områden som det protesteras, allt fler demonstrationer organiseras i distrikt där Trump fick många röster.

Vi ser också ett aktivt motstånd från en del delstater, domstolar, universitet, civilsamhällesorganisationer, oberoende medier, enskilda åklagare och tjänstemän.

Att Trump retirerade i Minnesota, petade chefen Greg Bovino och sedan drog tillbaka ICE var en viktig seger.

Den demokratiska bromsen

Den allra främsta möjligheten att bromsa den auktoritära glidningen är såklart valen. USA är fortfarande en demokrati, om än skadeskjuten. I november 2026 kommer det hållas mellanårsval. Då röstar man om alla platser i representanthuset och en tredjedel av platserna i senaten, plus en del guvernörsval och andra lokala val.

Mycket tyder just nu på att dessa val kommer bli en förlustaffär för Republikanerna.

Donald Trump är allt mer impopulär.

Bara Richard Nixon har haft en opinionsmässigt sämre inledning på sin andra mandatperiod.

Trump tappar förtroende inom alla politikområden, även där han varit som starkast, som immigration.

Hur populär presidenten är påverkar alltid mellanårsvalen och med tanke på hur totalt dominerande Trump är kommer årets val inte vara något undantag. Republikanerna kan mycket väl förlora representanthuset och kanske även senaten i november.

Därefter kommer presidentvalet 2028. Trump gillar att prata om att han tänker ställa upp igen. Det blir oerhört svårt för honom att lyckas med det. Konstitutionen är extremt tydlig, saknar kryphål och att ändra den kommer inte gå med så kort varsel. Det är visserligen lätt att föreställa sig att Trump struntar i konstitutionen, men val i USA är ett decentraliserat system och inget Trump har total kontroll över.

Därför skulle det krävas någon form av vapenmakt för att göra det. Just eftersom systemet är decentraliserat innebär det ett totalt militärt övertagande av makten för att lyckas med det. Inget kan uteslutas, men det skulle totalt krascha USA:s ekonomi och alla relationer till omvärlden. Utfallet är inte på något sätt givet och därmed är risken mycket stor även för Trump. Konsekvenserna även om han lyckas är för stora för att han kommer försöka det.

Det är mer sannolikt att någon av hans hejdukar – Rubio, Vance, Trump Jr. – ställer upp i valet, men de kommer inte på något sätt kunna distansera sig från Trump och hans popularitet blir då avgörande.

Om Trump fortsätter som han börjat, med kaos, våld, bråk både hemma och internationellt, samtidigt som de problem han valdes för att lösa förblir olösta så kommer hans popularitet inte öka.

Den stora risken

Den allra största risken, som jag ser det, är valfusk. Trump kommer försöka fuska. Fiffla med själva rösterna men också skapa kaos och risk för våld vid vallokalerna.

I migrationspolisen, ICE, har han skapat ett perfekt vapen. Illegal invandring till USA har varit ett problem under lång tid och Trump har lyckats minska det kraftigt. Det är ju inte heller orimligt att tycka att människor som bor illegalt i ett land ska utvisas.

Men ICE har utvecklats till något mycket mer än så, vilket vi inte minst såg i Minnesota, när de sköt Alex Pretti i något som ligger nära en avrättning.

Det är inte svårt att föreställa sig att vid nästa val så kommer dessa maskerade råskinn skickas till distrikt där det är jämnt mellan kandidaterna och ett ICE-kaos kan avgöra till Republikanernas fördel.

Det är då lärdomarna från Gene Sharp och alla de framgångsrika ickevålds-revolutionerna kommer vara avgörande. För som vi såg just i Minnesota och dess efterspel, så accepterar inte amerikanerna det som hände där.

En stark organisation kring valen kommer göra det väldigt svårt att fuska på ett avgörande sätt.

Amerikanerna kommer rädda USA

Allt detta kräver något: Ett mod och en vilja hos tillräckligt många amerikaner.

Det var tron på det, på det amerikanska folket, som gav mig hopp där i Liberty Park. Risken för att USA blir ett allt mer auktoritärt land är på riktigt. Det kan bli så. Den sanningen måste vi se i vitögat.

Men det är på intet sätt avgjort att det blir så. Jag tror inte det amerikanska folket kommer tillåta det. Vi ser hur de håller på att resa sig.

Som med risk för sina liv är beredda att försvara friheten. Kampen kan komma att pågå i många år. En del skador kommer ta lång tid att läka. Det gamla USA kommer inte att komma tillbaka, men efter 250 år kanske ett nytt USA kommer att födas ur det gamla.

Innan jag hoppade i taxin tillbaka till flygplatsen vände jag mig om en sista gång mot Frihetsgudinnan. Återigen kändes det som en dålig Hollywoodrulle, men just där och då kände jag en stark övertygelse om att vår kärlekshistoria kommer att fortsätta. Det kan behövas år av parterapi, men vår kärlek kommer blomma igen.

Mathias Sundin
Arge optimisten