Här är ett utdrag ur Mathias Sundins bok Den femte accelerationen: Därför är AI inte slutet - utan början på vad vi kan bli.

Just nu finns ett sista specialerbjudande till dig som förbeställer senast fredag 31 oktober.

Början på vad vi kan bli

I en tid då terrorister spelar hasard med gisslans liv, då valutorna löper amok mitt ibland rykten om ett tredje världskrig, då ambassader står i brand och kommandosoldater snör sina kängor i många länder, stirrar vi med skräck på rubrikerna. Inflationen rasar utan att kunna hejdas. Och världens regeringar blir handlingsförlamade eller också agerar som dumhuvuden.

Inför allt detta fyller en massiv kör av Kassandror luften med domedagsprofetior. »Mannen på gatan« förklarar att världen har blivit galen, medan experterna pekar på alla de trender som leder mot katastrofen.

Visst känns det där som en rätt bra sammanfattning av vår tid?
Det är det inte.

Den texten skrevs 1980.

En påminnelse om att vi ofta genom historien överväldigas av de problem som omger oss.

Det här är inledningen på boken Tredje vågen. I den utlovade författaren, Alvin Toffler, en annan bild. Han menade att bakom allt larm och bråk finns ett hoppfullt mönster.

För det fick han kritik. Den kallades hyperbolisk, popfuturism, full av överhettad prosa och uppblåsta generaliseringar. Hans optimism kallades naiv.

Toffler fick mycket mer rätt än fel. Problemen är verkliga, men ofta överdrivna och trots dem gör vi framsteg. Sedan 1980 har världen genomgått en remarkabel förbättring, med minskad fattigdom, ökat välstånd, teknologiska framsteg och flera vetenskapliga genombrott.

Vi lever nu, precis som då, i en stökig tid, med riktiga och allvarliga problem. Som inte det vore nog, hittar vi på problem om mänsklighetens slut. Men vår förmåga att lösa problem är större än någonsin. Vi har aldrig haft bättre vetenskap och kraftfullare teknologi, som dessutom är tillgänglig för fler än någonsin. Aldrig har så många människor kunnat delta i en global diskussion. Då är det rörigt, högljutt och ofta rätt jobbigt, vilket döljer framstegen som hela tiden sker.

Genom att börja i människans allra första idéer vill jag hjälpa oss att zooma ut och se hur vi, som lever idag, är del av ett sammanhang. Vi är mänskligheten med ett långt arv att förvalta. Just nu är det du och jag som gör det. Det är vi som har stafettpinnen.

Då får vi inte ryckas med och tro att vår tid är unikt problemfylld. Det enda som är unikt med vår tid är hur många möjligheter som finns.

Mänskligheten har gått igenom fyra stora accelerationer. Utvecklingen har aldrig stannat, men vid fyra tidsperioder har utvecklingstakten ökat. Jag är född 1978 och har hittills levt i slutet på den fjärde accelerationen. Under mitt liv har vi tagit klivet in i den digitala världen.

Datorer och internet tog vår kollektiva intelligens till en ny nivå och möjliggjorde två av de största genombrotten någonsin: Vi skapade intelligens utanför våra egna hjärnor i form av maskininlärning och kort därefter började maskinerna förstå vårt språk. Det språk som möjliggjort vår egen resa fram till idag, kunde nu delas av de maskiner vi skapat. Därmed påbörjas en ny utvecklingsresa för maskinerna och för oss tillsammans med dem.

Vi kan, som aldrig förr, blanda vår mänskliga intelligens med den artificiella intelligensen. Det frigör mänsklig kreativitet och potential och tillsammans kan vi nå nya, tidigare ouppnåeliga nivåer.

Vi har skapat rörlighet för intelligens, som vi kan spraya på oss själva och på döda tingestar och väcka dem till liv. Det möjliggör en femte acceleration, långt kraftfullare än de tidigare. Den kommer utspela sig under de kommande årtiondena.

Men tekniken själv kommer inte skapa framsteg. Det beror på var och hur tekniken används och måste gå hand i hand med sociala framsteg.

Det är där du kommer in. Den femte accelerationen behöver pionjärer.

Lösningen på problemen 1980 var inte att återgå till hur saker var på 1950-talet. Inte bevara, inte backa – utveckla. Så är det nu också. Efter en lång period av framsteg har våra institutioner stelnat. Inte minst måste själva demokratin utvecklas. Samhället måste också förändras.

En sådan förändring känns osäker och farlig om vi saknar optimistiska och konkreta visioner om vart vi ska ta vägen.

Optimism är insikten att det alltid finns en lösning som kan upptäckas genom bättre kunskap. Utan denna förförståelse försöker man inte ens hitta lösningar, och då blir problemen kvar. För att våga formulera djärva och positiva framtidsbilder behövs en förväntan om framsteg.

AI hjälper oss med det. Det är ett kraftfullt verktyg vi ska använda, men det är fortfarande upp till oss människor att sätta det i verket.

Nu har vi lärt maskinerna vårt geniala och oändliga språk. För första gången kan vi kombinera mänsklig kreativitet med artificiell kapacitet och tillsammans nå vad ingen av oss kunde åstadkomma ensam.

Artificiell intelligens innebär inte slutet, utan början på det vi kan bli.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Ett sista specialerbjudande till dig som förbeställer senast fredag 31 oktober.