Toppen! Nu Àr du prenumerant pÄ Warp News
HÀrligt! Genomför ditt köp i kassan för full tillgÄng till Warp News
Varmt vÀlkommen tillbaka! Du Àr nu inloggad.
Tack! Kolla din inkorg för att aktivera ditt konto.
Klart! Din faktureringsinformation Àr nu uppdaterad.
Uppdateringen av faktureringsinformationen misslyckades.
đŸ€” Plattformars ansvar – en guide för perplexa

đŸ€” Plattformars ansvar – en guide för perplexa

Under det senaste decenniet har vi haft en allt ljudligare debatt om plattformarnas ansvar och framtiden för yttrandefriheten. Nicklas Berild Lundblad menar att det finns anledning att vara optimistisk inför utvecklingen.

Nicklas Berild Lundblad
Nicklas Berild Lundblad

Under det senaste decenniet har vi haft en allt ljudligare debatt om plattformarnas ansvar och framtiden för yttrandefriheten. Det kan vara vÀrt att stanna upp och fundera litet över huvudlinjerna i den debatten, sÀrskilt som den sannolikt kommer att intensifieras efter de olika beslut som fattats om president Trumps nÀrvaro pÄ nÀtet. Det Àr inte otroligt att vi under 2021 kommer att se den debatten  mer och mer handla om lagstiftning, sÀrskilt som EU har föreslagit lagregler om vad man kalla Mycket Stora Plattformar och Grindvakter.

Det Àr vÀrt att ocksÄ spendera nÄgra minuter pÄ att fundera pÄ vad det grundlÀggande problemet hÀr egentligen Àr. Varför har vi den hÀr diskussionen? En del av svaret pÄ den frÄgan handlar om hur tekniken kommit att pÄverka yttrandefriheten i stort, och vilken roll yttrandefriheten egentligen spelar i vÄrt samhÀlle.

Om vi ser till yttrandefrihetens funktioner kan vi snabbt inse att den har Ätminstone tvÄ mycket viktiga funktioner.

Den ena Ă€r att hjĂ€lpa oss att gemensamt upptĂ€cka nya idĂ©er och Ă„sikter som kan leda samhĂ€llet framĂ„t, hjĂ€lpa oss att tĂ€nka kritiskt om olika problem och uppmĂ€rksamma oss pĂ„ konfliktlinjer som mĂ„ste lösas. Denna funktion – yttrandefriheten som en idĂ©ernas marknad – kan lösligt sĂ€gas vara den som vunnit mest mark i USA, dĂ€r det första tillĂ€gget och jurisprudensen i stort utgĂ„r frĂ„n att denna idĂ©ernas marknadsplats mĂ„ste vĂ€rnas.

Den andra funktionen Àr mer komplex, och handlar om att det Àr först i och med yttrandefriheten som vi kan resonera och debattera för att sedan ocksÄ besluta oss för hur vi skall gÄ vidare som politisk gemenskap. Yttrandefriheten Àr en förutsÀttning för vÄr gemensamma analys och vÄra gemensamma övervÀganden. Den har, i anslutning till att vara en ren upptÀcktsmekanism, ocksÄ en viktig deliberativ funktion att spela. Denna syn pÄ yttrandefriheten som det regelverk som upprÀtthÄller och möjliggör det offentliga samtalet och den offentliga sfÀren i en sorts Habermas-betydelse, Àr mer mer Europeisk.

NÀr vi sÀger att Européer har en mer restriktiv syn pÄ yttrandefrihet och ser mer negativt pÄ hat och hot, sÄ Àr det egentligen en observation av hur man i Europa lÀgger en djupare emfas vid det deliberativa Àn den rena upptÀcktsmekanism som yttrandefriheten ocksÄ möjliggör.

Detta Ă€r förstĂ„s en förenkling. Det finns andra skillnader ocksĂ„, men jag vill nog Ă€ndĂ„ mena att det Ă€r en intressant förenkling att fundera kring. Anledning Ă€r att vi – om vi accepterar denna modell – kan stĂ€lla frĂ„gan om hur tekniken dĂ„ pĂ„verkar yttrandefrihetens tvĂ„ olika funktioner. Svaret blir intressant: tekniken förstĂ€rker möjligheten att yttra sig och dĂ€rmed upptĂ€cktsmekanismen, men i och med det överflöd av Ă„sikter, idĂ©er och annat som följer sĂ„ urholkas ocksĂ„ vĂ„r gemensamma förmĂ„ga till övervĂ€ganden och politiskt samtal i den offentliga sfĂ€ren.

Mycket av den nya yttrandefriheten Ă€r orienterad kring det som i dag kallas plattformar – stora tekniska system som möjliggör för individer att interagera pĂ„ olika sĂ€tt. Plattformarna har utvidgat yttrandefriheten enormt, och vi Ă„tnjuter i dag en möjlighet att yttra oss pĂ„ ett sĂ€tt som kan nĂ„ hela vĂ€rlden.

Hur ser sambandet mellan yttrandefrihetens mÀngd yttranden och demokratins kvalitet ut? I vÀrsta fall följer den den röda linjen dÀr samhÀllen som övervÀldigas av yttranden förlorar sin demokratiska kapacitet.

Detta hyllades tidigt som en ”demokratisering” – och Ă€ven jag hoppas nog att det skulle vara det – men det var en slutsats som hoppade över ett par led. Framförallt sĂ„ antog vi att det fanns ett linjĂ€rt samband mellan yttrandefrihet och en demokratis kvalitet och halt. Dessutom antogs att yttrandefriheten var en institutionslös samhĂ€llelig funktion som kunde reduceras till yttrandet sjĂ€lv, utan att man ocksĂ„ funderade pĂ„ de institutioner som det bĂ€ddats in i. Det var en överraskande naiv syn, som huvudsakligen hade sin rot i att vi drabbades ev en sorts historisk institutionsblindhet: vi sĂ„g inte att tidigare samhĂ€llens yttrandefrihet existerat i olika mycket komplexa institutioner.


John Stuart Mill, som allmĂ€nt anses ha formulerat den skarpaste och mest intressanta argumentationen för en total yttrandefrihet skriver de facto on pressfrihet – och antar dĂ€rför att vi diskuterar frĂ„gan om vad som kan tryckas i en tidning med en viss cirkulation, en lĂ€sekrets med vissa sociala egenskaper, en viss bildning mm. Kapitlet inleds tydligt med en diskussion av pressfriheten:

”THE TIME, it is to be hoped, is gone by when any defence would be necessary of the “liberty of the press” as one of the securities against corrupt or tyrannical government. No argument, we may suppose, can now be needed, against permitting a legislature or an executive, not identified in interest with the people, to prescribe opinions to them, and determine what doctrines or what arguments they shall be allowed to hear. This aspect of the question, besides, has been so often and so triumphantly enforced by preceding writers, that it needs not be specially insisted on in this place. Though the law of England, on the subject of the press, is as servile to this day as it was in the time of the Tudors, there is little danger of its being actually put in force against political discussion, except during some temporary panic, when fear of insurrection drives ministers and judges from their propriety;” – J.S. Mill

Det finns inget argument hos Mill för en allmÀn, obegrÀnsad och institutionslös yttrandefrihet.

Yttrandefrihetens problem diskuteras ocksÄ i denna kontext av Simone Weil som i sin bok om hur man konstruerar ett rÀttvist samhÀlle, förordar skapandet av en sfÀr dÀr vad som helst kan sÀgas:

”That is why it would be desirable to create an absolutely free reserve in the field of publication, but in such a way as for it to be understood that the works found therein did not pledge their authors in any way and contained no direct advice for readers. There it would be possible to find, set out in their full force, all the arguments in favour of bad causes. It would be an excellent and salutary thing for them to be so displayed. Anybody could there sing the praises of what he most condemns. It would be publicly recognized that the object of such works was not to define their authors’ attitudes vis-à-vis the problems of life, but to contribute, by preliminary researches, towards a complete and correct tabulation of data concerning each problem. The law would see to it that their publication did not involve any risk of whatever kind for the author.” – Simone Weil

Men hon stannar inte dĂ€r — hon inser, med Andra VĂ€rldskriget som ett öppet sĂ„r i det franska samhĂ€llet, att hennes position Ă€r omöjlig om den inte kompletteras med ansvar:

”On the other hand, publications destined to influence what is called opinion, that is to say, in effect, the conduct of life, constitute acts and ought to be subjected to the same restrictions as are all acts. In other words, they should not cause unlawful harm of any kind to any human being, and above all, should never contain any denial, explicit or implicit, of the eternal obligations towards the human being, once these obligations have been solemnly recognized by law.” – Simone Weil

Sedan noterar hon att denna Ă„sikt visserligen Ă€r omöjlig att formulera rĂ€ttsligt, samtidigt som den stĂ„r alldeles klar för henne – och att problemet snarast ligger i att institutionellt formulera grĂ€nserna för vilka yttranden som vi verkligen menar och bör ta ansvar för och vilka vi bara prövar:

”The distinction between the two fields, the one which is outside action and the one which forms part of action, is impossible to express on paper in juridical terminology. But that doesn’t prevent it from being a perfectly clear one. The separate existence of these two fields is not difficult to establish in fact, if only the will to do so is sufficiently strong. It is obvious, for example, that the entire daily and weekly press comes within the second field; reviews also, for they all constitute, individually, a focus of radiation in regard to a particular way of thinking; only those which were to renounce this function would be able to lay claim to total liberty.” – Simone Weil

Weils stĂ„ndpunkt hĂ€r tycks öppna för det uppenbara argumentet att nĂ€tet kan vara den plats dĂ€r vi inte menar nĂ„got och pressen kan behĂ„lla den del av den offentliga sfĂ€ren dĂ€r vi stĂ„r bakom och tar ansvar för vad vi skriver – en sorts skiljelinje i samhĂ€llet mellan ytranden och Ă„siktsbildning som Weil antyder.

En sÄdan institutionell ordning har vi emellertid inte, och det Àr svÄrt att tÀnka sig hur den skulle ens vara möjlig. Den offentliga sfÀren Àr en sorts gemensam egendom i samhÀllet som vi inte kan dela upp godtyckligt i olika zoner. DÀremot mÄste yttrandefriheten hela tiden situeras i en institutionell kontext.


En yttrandefrihet utan institutioner i en tid dÀr informations och kommunikationstekniken avancerar snabbt nÄr snabbt en punkt dÀr vi upplever att nÄgot mÄste göras. Men detta nÄgot Àr inte vÀldefinierat, och nÀr det gÀller yttrandefriheten faller det i sÀr i tvÄ olika, motvarandra stridande, stÄndpunkter.

Den första Àr att plattformarna Àr essentiella i det moderna informationssamhÀllet och att de har ett moraliskt ansvar att se till att det innehÄll som tillgÀngliggörs pÄ dem Àr inte bara lagligt, utan ocksÄ moraliskt försvarligt. Plattformarna mÄste arbeta för att ta bort innehÄll som Àr stötande, skadligt, hatfyllt eller pÄ andra sÀtt strider mot olika moraliska principer.

Den andra Àr att plattformarna Àr essentiella i det moderna informationssamhÀllet och dÀrför inte fÄr lÀgga nÄgra moraliska vÀrderingar pÄ det innehÄll som tillgÀngliggörs via dem överhuvudtaget utan i stÀllet arbeta under en kontraheringsplikt . Den enda legitima grunden för att ta ned innehÄll och göra det icke tillgÀngligt Àr om det Àr olagligt, och dÄ mÄste man i gengÀld göra det skyndsamt.

Inom EU finns företrÀdare för bÄda dessa Äsikter. EU-kommissionen företrÀder den första, och i ett nyligen framlagt lagförslag i Polen företrÀds den andra.

FöljdfrÄgan blir dÄ naturligtvis vilken av dessa stÄndpunkter som skall ges företrÀde.

NĂ€r det gĂ€ller olagligt innehĂ„ll finns ingen egentlig debatt. Alla Ă€r eniga om att sĂ„dant innehĂ„ll skall tas bort nĂ€r en plattform fĂ„r kĂ€nnedom om att det finns sĂ„dant innehĂ„ll pĂ„ plattformen – det diskussionen gĂ€ller dĂ€r Ă€r i stĂ€llet hur denna kĂ€nnedom skall anses ha uppkommit. Skall det exempelvis existera en allmĂ€n plikt för en plattform att övervaka allt som tillgĂ€ngliggörs genom förfiltrering, eller skall plattformen agera först nĂ€r nĂ„gon uppmĂ€rksammar plattformen pĂ„ det olagliga innehĂ„llet?

Som i alla debatter finns nyanser – en aktiv verksamhet för att upptĂ€cka barnpornografi kan exempelvis kombineras med en s.k. ”notice and take-down”-princip för piratkopierat material. Men grundprincipen Ă€r klar. Olagligt innehĂ„ll skall tas ned, skyndsamt.  En annan nyans som inte Ă€r oviktig handlar om vem som avgör att innehĂ„ll Ă€r olagligt – dĂ€r varierar Ă„sikterna frĂ„n att det krĂ€vs en domstolsbeslut till att plattformarna sjĂ€lva mĂ„ste göra denna bedömning, och i den frĂ„gan handlar det om avvĂ€gningar mellan rĂ€ttssĂ€kerhet, effektivitet och skyndsamhet.

Men, tillbaka till vÄr frÄga om plattformens ansvar: vilken av de tvÄ stÄndpunkterna bör gÀlla? Skall plattformar endast ta bort olagligt innehÄll eller har de ocksÄ i tillÀgg till detta oomtvistliga ansvar ett moraliskt ansvar för det innehÄll som finns pÄ den egna plattformen?


Det finns en fĂ€lla hĂ€r, och det Ă€r att anta att detta Ă€r en logiskt nödvĂ€ndig dikotomi – att det mĂ„ste vara det ena eller det andra. Det Ă€r i stĂ€llet förstĂ„s fullt möjligt att tĂ€nka sig att vi avgrĂ€nsar det moraliska ansvaret till ett visst antal frĂ„gor och lĂ„ter ett antal olika principer utvecklas inom ramen för detta ansvar, genom upprepad och fördjupad tillĂ€mpning av dessa principer. MĂ„nga har pekat pĂ„ den publicistiska modellen som en vĂ€g framĂ„t – dĂ€r tidningar gör en moralisk bedömning i anslutning till den rent rĂ€ttsliga bedömningen. I kraft av det lĂ„ngsamt ackumulerande material av bedömningar man har kan man sĂ„ argumentera för att en god sed vĂ€xer fram och att denna kan vara vĂ€gledande för hela branschen.

Det Àr en modell som det tagit pressen Ätskillig tid att komma fram till, och brott mot denna sed begÄs med jÀmna mellanrum. Den tidiga pressen i USA var, som skildrats utmÀrkt i boken Infamous Scribblers: The Founding Fathers and the Rowdy Beginnings of American Journalism av Eric Burns, dÀr han i avslutningsorden sÀger att Amerika vÀnt sig frÄn sina grundlagsfÀder i ett viktigt avseende:

”But we have not adopted their style of journalism. We do not, in most of our print and broadcast news sources, impugn character as they did. We do not, except in extraordinary cases, use the kind of language they did. We do not, except on well-publicized and wellpunished occasions, make up the news to suit our ideology. It is a rare example of our turning our backs on the Founding Fathers, finding them unworthy, rejecting their legacy. We are to be commended.” – Eric Burns

Pressen utvecklades och vÀxte in i sin roll och byggde sina institutioner över tid, över lÄng, lÄng tid.

Är dĂ„ inte samma sak möjlig för plattformarna? Alldeles visst! Och ramverken byggs redan nu i EU-kommissionens nyligen föreslagna lagpaket för plattformar – den digitala tjĂ€nstelagen och marknadslagen. Dessa lagpaket lĂ€gger fast regler, framförallt tjĂ€nstelagen, om hur plattformarna bör hantera det innehĂ„ll som tillgĂ€ngliggörs pĂ„ dem och sĂ€tter grĂ€nser för det moraliska ansvaret i och med att man fordrar bĂ„de överklagandemöjligheter, översyn och transparens i processen. NĂ€r detta förslag blir verklighet kommer de stora plattformarna att vara mer reglerade Ă€n dagens press, samtidigt som de fortsĂ€tter att utveckla sina egna avdelningar för att moderera innehĂ„ll.

De kommer att ha mer ansvar för hur de fattar beslut, med tydliga revisionsregler och öppningar för utomstÄende bedömare att göra vÀrderingar av hur de hanterar sina egna regler. Deras praxis kommer att vara mer tillgÀnglig och transparent Àn de publicistiska bedömningar som görs pÄ de större tidningarna.

Plattformarna kommer förmodligen att nÄ en punkt dÀr de Àr bÀttre lÀmpade för det offentliga samtalet Àn dagens medier, och förmodligen nÄr man denna punkt snabbare Àn pressen nÄdde sin nuvarande etiska position och kvalitet.

En öppen frÄga Àr om de blir ett mindre hot mot pressens ekonomi i samband med den utvecklingen, eller om de rop pÄ ansvar och ordning som nu höjs faktiskt bereder vÀgen för en institutionellt robust offentlig sfÀr som vilar pÄ plattformarnas grund.


Ja, men. Hur tÀnker vi om Trump och terror? Om hat och hot? Om deplatforming? Alla dessa frÄgor krÀver institutionella svar. Det stora problemet Àr att vi fokuserat pÄ individuellt innehÄll i stÀllet för den kontext och institutionella verklighet som plattformarna verkar i och understödjer.

Och hĂ€r Ă€r det vĂ€rt att sĂ€ga ett ord om tanken att plattformarna bara Ă€r möjliga pĂ„ basis av affĂ€rsmodeller som inte kan överleva denna institutionella mognad, att de baseras pĂ„ att vi hatar och hotar och sugs med i en allmĂ€n folkvrede som drar ned oss i polarisering och vĂ„ld – en tanke som lika gĂ€rna kunde ha tĂ€nkts vid pressens begynnelse. I sjĂ€lva verket blev mediernas affĂ€rsmodell bĂ€ttre av att den bĂ€ddades in i en etik och en institutionell ram, den blev starkare och mer uthĂ„llig över tid. Visst, pressen lever fortfarande pĂ„ sensationens kittling och ”if it bleeds it leads” och klick-ekonomin styr moderna tidningar ibland sĂ„ hĂ„rt att de ser ut att Ă„terbildas ned i de tidiga lagren av pressens evolution, men överlag vann pressen bara pĂ„ att förses med de regelverk som den i dag lever under. Det mĂ€rkliga vore om plattformarna inte genomgĂ„r samma utveckling!

Historiens lÄnga bÄge bÀnder sig mot institutioner, regelverk och stabilitet för plattformarna, och dÀrmed ocksÄ mot en lÄngsam Äteruppbyggnad av den offentliga sfÀren. Men det finns ett utestÄende problem, och det Àr hur vi hanterar det offentliga samtalet nÀr det vÀxer sig alltför stort.


Hur stort kan det offentliga samtalet vara? Hur mÄnga personer kan fatta beslut i hop? Om vi ser pÄ parlamentsstorlekar sÄ ser vi att de Àr högst begrÀnsade, i storleksordningen 100-1000 personer som beslutar för ett helt land. Hur mÄnga personer kan föra ett meningsfullt offentlig samtal? Har vi nÄgon anledning att tro att det Àr fler Àn sÄ?

Kanske Ă€r vi begrĂ€nsade av Dunbarnumret – 100-230 stycken sociala kontakter Ă€r vad vĂ„r hjĂ€rnstorlek antyder att vi klarar av om vi jĂ€mför med andra primater – eller sĂ„ kan vi vara mĂ„nga fler Ă€n sĂ„, men det tycks inte uppenbart att anta att demokrati skalar sĂ€rskilt bra. Den representativa demokratin vĂ€xte fram av ett skĂ€l, men motsvaras inte nu av en representativ offentlig sfĂ€r – i stĂ€llet stĂ„r vi i dag pĂ„ ett torg som vi inte kan se slutet pĂ„ och ropar med andra.

Den naturliga konsekvensen Ă€r att vi sluter oss samman enligt andra, grundlĂ€ggande principer. Vi söker oss till andra som tycker som oss, dĂ€rför det har historiskt sett varit sĂ„ vi hanterade kunskap. Som författaren Julia Galef noterar har hjĂ€rnan inte utvecklats för att ta reda pĂ„ vad som Ă€r sant – utan i stĂ€llet har den utvecklats för att ta reda pĂ„ vad som Ă€r nytt, som scout, eller för att ta reda pĂ„ vad som förenar oss, som soldat. NĂ€r torget expanderar mot oĂ€ndligheten och det saknas institutioner för oss att luta oss mot vacklar vi tillbaka in i evolutionens mekanismer.

Vad vi verkligen behöver Àr ny teknik och nya institutioner som inte bara distribuerar, utan ocksÄ lÄter oss diskutera vÀrlden. Det Àr inte sÄ enkelt, men det Àr knappast omöjligt.


Vi summerar:

Har plattformar ett ansvar för vad de tillgÀngliggör? Ja, absolut. BÄde rÀttsligt och moraliskt. Det moraliska ansvaret fÄngas alltmer i sedvana som kommer att vÀxa fram under kommande decennier, lika snabbt som eller snabbare Àn pressens sedvanor vÀxte fram.

Vad betyder det lÄngsiktigt? Att de kanske lÄngsamt förvandlas till bÀttre bÀrare av den offentliga sfÀren Àn de i dag existerande medierna. Men förmodligen att de smÀlter samman med dem och att kraftfulla hybrider utvecklas.

Vilka Àr de ÄterstÄende problemen? Vi mÄste försöka förstÄ vilka biologiska och sociala begrÀnsningar som styr hur den offentliga sfÀren konstrueras och upprÀtthÄlls. Hur stor den kan vara, hur den kan omfatta mÄngfald och Äsiktsskillnader.

Finns det anledning att vara optimistisk? Absolut. Historien ger oss anledning att tro att vi kan utveckla institutioner för att hantera information och kommunikation, och att den lÄnga utvecklingslinjen leder till ett samhÀlle dÀr vi lÀr oss snabbare och nÄr lösningar pÄ det eviga politiska problemet om hur vi lever tillsammans allt bÀttre.

Denna artikel Àr ursprungligen publicerad pÄ Unpredictable Patterns.

📝 FĂ„ en dos faktabaserad optimism varje vecka.

Bli en del av över 15 000 optimistiska, framtidsinriktade prenumeranter som vill att framtiden kommer snabbare.